tisdag 26 oktober 2010

The workhouse

Maria has taught me nearly everything I know about textiles, or at least most of it. She has provided a wealth of tips and pointers on hand spinning with a spindle, but in this particular art I've been instructed by two other women who have shown me the ropes. Darling Kerstin might be the one carrying the greatest responsibility after a few patient hours in Oslo, but the first person to show me was actually my mother.

It feels nice to kno that my mother taught me how to spin - in the same way it is nice that she's the one who taught me to recognize almost all the plants I know (except for the ones that grandma and grandpa taught me). Some tricks are so very, very old - and it's rather nice that they are still taught from parent to child, from the old to the young, even if it's hysterically funny that it sometimes has to happen in the vegetable section at the supermarket. ("No, that there is a turnip...")


I've had no time to play with my spindle for a long time, but one night last week, something weird happened. I was at the computer hewing through some texts, when I suddenly saw, in my (desperately bored) mind's eye, pictured myself drawing out a long bit of wool and twist it into even yarn. I shuffled to the floor and tried it, and it suddenly came out much better than a few months ago. It didn't meet the standard of my hallucination, but it was good enough. I don't know if the brain sometimes need these prolonged processing intervals, it seems to work rather slow at times, and then the mental recoil brings unexpected effects.

The tetris devil got hold of me, and it was well past midnight before I could bring myself to stop. By then I'd been standing up for several hours, spinning while semi-watching the second half of  Machete - a movie that's stupid enough to be ignored when the crafting calls for it, and violent enough to keep you awake. I have two insanely greasy balls of yarn that look more like regurgitated porridge, a two-ply which, I must admit, consists partly of what Sarah made in Varberg - it was part of the cop already, so it provides a neat base to the "effects yarn" in the other thread (full of slubs) which I've made myself. It just might be enough for a pair of socks.

I'm longing for the next batch! Not least because wool gives you less bruises than steel. I'm reading a book right now which takes place in an absolutely miserable 9th century, where all the little girls spin the whole time. If they don't make enough yarn before the end of the year they get punished. I also read somewhere that if you ended up in the workhouse in Stockholm in the old days, you had to stay until you had produced a certain yardage, determined by the gravity of your sins. So you had to be really fast with the spindle to be able to get back out quickly! Fancy that.

måndag 25 oktober 2010

Mörkblå kyssar

Nu har The Star Wars Kid tillbringat flera helhelger i skogen med vikingfolket. Och hon har randiga ben som Moses Metare - inte på grund av nålbindning nu, utan helt spontant av alla smällar. Det gör till och med ont när jag går! Bara den lilla rörelsen i huden när man t ex hoppar ner för ett trappsteg gör att man vill säga AJ.

Jag funderar på att ge mitt svärd ett namn.
(Ja, det är ett av exakt den här modellen).
Just nu står det mellan CP-unge eller Blåtira.

Den här sortens fajting är jag inte van vid. Bössorna slåss sällan mer än en halvtimme åt gången. Nu är det tre timmars (minst!) grinding i lera och löv, med grankvistar som piskar en i ansiktet, genomvåta stövlar och sår på knogarna efter timglashandskarna som passar mig rätt illa eftersom de inte är mina.

Jag vill inte gnälla. Och folk är snälla. De brukar fråga om jag är ok, om de slår för hårt, och nej, det gör de ju inte, men många bäckar små... När jag krälade in i bilen igår eftermiddag unnade jag mig ett samlat "AAAAAAJ!!" när jag väl lyft in benen och smällt igen dörren efter mig. Och i tio sekunder var jag skitorolig över mitt ömmande högerbröst (jävla rosa skrämselkampanj!) tills jag kom ihåg att det var där Mattias satte spjutet med ett prydligt *kras* som fick mig att hoppa bakåt.

Herrarna uppvisar ett rörande tålamod så här långt (utom en som slängde ett bananskal på mig, men det var nog inte bristande fajtingskills som var på tapeten där). Jag gör så gott jag kan, men bara det faktum att någon SÄGER ÅT mig att "slaget ska komma i 45 graders vinkel, kliv fram med rätt fot nu, vinkla inte handleden sådär, fäst blicken där du vill träffa fast ändå på en punkt långt bakom snubben, kliv för helvete inte ur linjen, akta dig för yxan på returen, parera aldrig uppåt med skölden, här är våra träffområden, du kan för fan inte backa undan från ett spjut - kliv åt sidan istället, ge inte upp även om det är kört, den där reflexen får du träna bort, slå mig på nyckelbenen sa jag, har du druckit vatten, varför har du inga vikingakläder, vaihelvete är du vänsterhänt kvinna" ...så innebär det inte automatiskt att jag kan GÖRA det de säger åt mig. Muskelminnet är ett besynnerligt djur. Och jag har så lätt för tunnelseende.

Ändå. Ändå känns det som att det är möjligt att ta sig förbi en punkt där jag slutar känna mig skamsen över att jag ens försöker. Det skulle vara nog. Till dess fortsätter jag samla blåmärken.

onsdag 13 oktober 2010

Bitch blade


Hepp. Plåtkåtness i all ära, men jag är nog mer för blåmärken själv. Förra helgen bjöd på sjukt fint väder för att vara Göteborg (naturen bad en för en gångs skull inte att dra åt helvete). Ergo fajtingträning med Elvegrimarne.

"WHUTT!?" väser du och pekar med hela handen på mitt avvisande av dubbelperiodande i tidigare inlägg. Jamen jaaaaaaa säger jag, jag ska inte kliva över på RödaDreads(=viking)-sidan om du trodde det. Men jag känner inga trettonhundratalare på västkusten, och jag är för feg för att börja träna HEMA med GHFS nu när Magnus har flyttat till Gotland och grävt ner sig själv på Korsbetningen för all framtid.

Jag har velat ha ett svärd sen jag var fem år, och nu står det där i ett hörn av rummet och stirrar på mig. Svärd snackar rätt mycket, precis som klänningar. Jag vet inte vad ditt svärd säger till dig, men mitt håller aldrig käften och är inte speciellt sympatiskt. "Du är så jääääävla töntig som har skaffat ett svärd överhuvudtaget. Vem fan tror du att du är? En liten jävla dumbrud med korta armar och ben, och dessutom är du alldeles för gammal - din inlärningskurva har lagt sig platt som en pannkaka och det du inte redan har lärt dig är det för sent att börja med nu. Vasaru? Du tror inte att det kan vara så svårt? Du vill bara kunna veva litegrann för att kunna vara med utan att skämmas? Du inbillar dig att du ska komma nån vart mot de där hundrakilos väderkvarnarna med Landsknechtkomplex? Tänk om, sötnos. Du är inte Ash. Du är inte Eowyn. Från mitt håll ser du rätt mycket ut som the Star Wars Kid..."

"Håll käften." morrar jag och hissar upp snoret i näsan. Jag vet att han har rätt. Men det fina med Star Wars-ungen är att han måste vara världsbäst på att förtränga sin egen otillräcklighet och aldrig sluta hoppas. Sån vill jag också vara.

Efter två dagar i det luddiga gräset uppe på berget är jag täckt av vad som mest liknar ett korsstygnsmönster av långa smala blåmärken, och tycker nästan lite synd om mig själv fast ändå inte. Jag står på huvudet i lådorna i källaren och gräver upp mina gamla rullskridskoskydd i nånslax fåfängt hopp om att spara armbågarna till nästa gång. Elvegrimarne slåss utan hjälmar, vilket känns helt vansinnigt med tanke på Bössornas regler om att ingen går på fältet utan hjälm och handskar. Jag överväger ett tag att helt enkelt ta med mig min cykelhjälm, men nöjer mig med tandskydd i slutändan. Det är det inte heller någon som har, inte ens Finn som säger åt folk att de borde ha det. Så där står jag och dreglar runt den förbannade gummilisten. Och skäms.

Kerstin vill inte ha några blåmärken eftersom hon ska uppträda utan kläder en vecka senare. Tufft att ha hobbies som krockar. Själv är jag mest bekymrad över den skriande bristen på finmotorik efter att ha haft Snejks plåthandskar en halv dag istf en halvtimme i stöten som jag är van. (Jag måste ju kunna sy resten av dagen!) Jag längtar mer och mer efter de där skitsnygga handskarna i girly size som Kristoffer lovat att bygga åt mig i november. Hör du det, vännen?

Reenactmentföreningar är lite som sekter. Man försöker alltid få över folk till sin egen period. Det tar en lång stund för mig att förklara att jag inte på minsta vis tänker gå med i nån vikingaförening, än mindre åka på slåssingläger i Norge mitt i vintern med en annan förening än min egen. Trots denna min avoghet är folk snälla och tålmodiga, men jag får gnäll för att jag slår för löst (och i ärlighetens namn borde jag få ännu mer skit för min totala avsaknad av grovmotorik).

Det är det som är så lustigt med alla de här våldsbenägna herrarna med HKfantasier och FarÅtHelveteAttityd - så fort de hamnar I själva situationen där de faktiskt får hålla på med airsoft eller naziuniformer eller svärd, så ska det tas ner och bortförklaras och de snackar så sjukt mycket om källforskning och manuskript och tekniker och hantverk. Inte sällan tar det sig uttryck i en extremt mjuk pedagogik, som om pöjkara vill visa precis hur stabila och snälla de egentligen är. Ena minuten står man upp och vrålar Nu Kör Vi För Helvete och nästa minut uppmuntrar och förklarar man nån liten detalj för Den Nya Tjejen med världens snällaste röst. Jag tror det sätts ett ganska stort omedvetet värde på att kunna leverera den här kontrasten. Fast det har de nog inte fattat själva.

Jargongen är för övrigt precis den samma som den har varit på alla andra ställen där jag har lekt de sista sjutton åren: slirande på kanten till det djupt oanständiga med en anstrykning av svavel. Det känns med andra ord som hemma. Tack! Vi ses nästa söndag.

tisdag 28 september 2010

Djefla kärringar

I folkdräktssvängen har dom tydligen DräPo (en orättvist cool akronym med tanke på att de verkar utgöras av bittra tanter och socialt handikappade gubbtjyvar). I lajvsvängen finns hårt skiktade strata av highlevel-utövare som minsann har riktig ringbrynja, och n00bz som kavar på botten med hemgjorda tejpsvärd. I reenactmentsvängen har vi självutnämnda lägervakter som aldrig försummar ett tillfälle att pika och kritisera (och jag tänker aldrig förlåta K för hennes pissmyriga squeak om dok, so there).

Det är en sak. Men utanför själva kärnan borde man slippa att bli huggen. Typ när man bunkrar material i den vanliga världen. Nu sitter jag här och är sur IGEN, och knåpar ihop min generations svar på den arga insändaren - ett grinigt blogginlägg, alt en bitter statusuppdatering på Facebook.

Mitt tygförråd har typ...vuxit lite...och fyller nu nästan en hel garderob, och inför höstens projekt står jag och lurar på vad jag ska använda till vad. Tråd har man däremot aldrig. Sammanbrottet är nära när det blir tvärstopp 23.20 på tisdagkvällen, då jag upptäcker att det saknas koksgrå silketråd i hushållet. Eller hur att det är något jag sitter på barasådär?

I vredesmod gick jag för att köpa tråd och knapphålssilke till ALLA mina tyger (som tur är går de flesta i samma fyra mörkblå, grafitgrå, vinröda och bruna färger) för att en gång för alla avhjälpa den här problematiken. GUD VAD SMART JAG ÄÄÄÄR. Det är nästan som ett litet mirakel.

Synd bara att jag hade glömt hur jobbigt det är att handla på de enda två ställena i stan som säljer silketråd. Båda är sjukt dyra och creddiga men bemannas av de värsta surkärringar som världen skådat sen Armfeldts karoliner irriterade skiten ur Uddevallaborna och blev bortdrivna med högafflar och facklor i december 1718. Det är ALDRIG nån som köper silketråd hos dem (SA DE SJÄLVA!) utom jag, så de borde väl vara lite glada för omsättningen - rent allmänt borde de vara glada över att folk handlar hos dem eftersom de trots allt driver AFFÄRER, men nehe. Så där står jag och hukar med tråd för 300 spänn och fyra sura biträden vänder mig ryggen över en mönsterkatalog. När jag rutit "Hej!" ett par gånger vänder sig en av dem mot mig med mungiporna vid knäna och väser "Ska du ha det där eller?"

Eh, ja? Det är kanske därför jag står här vid disken med Visakortet i näven?

Ingen vet vad något kostar, och ingen vill sälja något. Sen kommer det jobbiga i att ta betalt. Och det är också illa, fy fan att behöva göra något. Det är som om jag skymfat dem personligen.

Det här är alltså Gårda textil vi snackar om. Service, tack? Och enda skälet till att man går dit (bortsett från deras utbud som är helt fantastiskt, i likhet med priserna fast de är istället "fantastiska" in a bad way) är att man bara inte pallar att bli utskälld av kärringarna på Knapp-Carlsson en gång till. Där får man fanimej veta att man lever. De står bakom disken och verkligen haaaatar. Världen, livet, kunderna och varandra. De verkar vilja spränga hela butiken i luften och fly i ett moln av plastiga åttiotalsspetsar och färdigknorpade gardintofsar.

Jag backar långsamt med mina töntiga trådrullar och hoppas på generationsskifte och kompetensväxling.

söndag 26 september 2010

Loppisfynd


Jag har nästan ådragit mig tarmvred i mina försök att avstå från ett Göteborgsskämt på temat "Näver låter nästan som Never" till rubriken den här gången. Ville bara säga det, så har vi den saken avklarad.

En till asskön grej med norrland (utom att Lisa bor där och de har riktiga vintrar och folk håller käften och allt kostar tio kronor) är att hela landskapet är fullt med hyperaktiva gamlingar som sitter och ADHD-slöjdar små grejer av eneträ och näver och gudvetvad. I nio fall av tio drar de ihop ett gigantiskt bohag som sen vips förvandlas till ett dödsbo när de stupar i potatislandet med stövlarna på en solig lördagsafton i september (Hell dig, Sur-Sven från Baggböle!). Och i tio fall av tio består detta dödsbo till nittionio procent av skit som ingen vill ha.

Jaha, säger du, vadå för skit? Gamla årgångar av Land, fula polyesterklänningar som inte är ett dugg retrochica trots att de är från sextiotalet. Virkade ljusmanschetter i akrylgarn som är så fula att änglarna gråter. Oanvändbara kopparkittlar i prydnadsutförande. Pigromaner. Strykfula serviser med tillhörande servettringar. Obeskrivligt äckliga gamla köksredskap i fnasig plast. Shall I continue?

Men bland skiten finns också guld - hemslöjd som skulle kosta schitmycket här nere, där folk har kommit på att de kan ta betalt för sitt stuff och inte sitta som underbetalda, piskade barnarbetare i Uganda och GE bort skiten till H&Ms styrelse. I norrland kan man hitta ett helt "medeltida" bohag för ett par tior. You got your grötkräkla, your laggkärl, your fucking smörkärna och så många svepaskar av näver att du kan låta dig begravas i dem bara du kremeras först, så att du kan fördelas på 58 separata tvådeciliters sockerburkar med pittoresk läderflärp på locket.

Sure, en del av grejorna måste man undvika, t ex de där näverlamporna som jag bara inte fattar varför folk tillverkar (än mindre hänger upp i sina kök)!! De måste ha hallucinerats fram av nån påtänd lappgubbe i en surrökig kåta i Flurkmark, för såna inredningstrender är direkt hälsovådliga. Däremot finns det andra grejer av näver - små korgar och såklart de allestädes närvarande svepaskarna.

Men titta på dem!!! Bara TITTA PÅ DEM!!!??!?

Med reservation för att jag inte hunnit kolla med mönstrarna om det här är HK nog, har jag tagit mig friheten att skaffa en komplett fältservis/förvaringsblaha till det facila priset av sisådär 130 spänn in toto. Hur många timmar som gått förlorade för olika snusgubbar norr om Gävle för den skull kan man inte så noga veta - jag tänker att de vilar nog trygga i sin Schartauanska himmel bara genom att jag räddar och använder de här pryttlarna. Hellre det än att de ruttnar på pingstkyrkans loppis tills kometen kommer.

Nu sitter jag här med en sprillans ny begagnad vrilskål, en platt tallrik av björk, en liten svarvad bägare som jag är rätt skeptisk till, två näverkorgar, FEM fekken svepaskar (aldrig mer ha systashen i ziplocpåse när sypåsen är full) och en skitsöt liten bytta som fortfarande luktar jättemycket eneträ. Syr jag mig en rejäl packsäck och en axelremsväska och skaffar en stor korg till rustningen, så är det fan SLUT med smygandet med IKEA-kassar i tältets mörkaste hörn sen. Packa ståndsmässigt, you akademikerslyna you!

Ja, den har ett lock också men den var så söt inuti...

Hade jag inte dissat aluminiumgrytan på Tur&Returen så hade jag haft en sån med mig också, men det hade kanske varit knepigt att få den med sig i handbagaget på flyget. Nu ska jag bara twiddla mina tummar och vänta på att Källa, Peter och Maria ringer för tala om för mig att man inte började göra svepaskar förrän på 1800-talet och att jag kan fetglömma att ha osten i en sån under nästa säsong. Ignorance is bliss!

tisdag 21 september 2010

Yarrrrrrn


Alltså, det här med att färga garn dårå. Det känns som att för varje ny textilrelaterad skill blir jag superglad och bara Jeij dethärvardetroligastejagnånsin... Men inför vissa yllesaker blir jag istället helt trött och bara neeeeej det verkar ju skitjobbigt, det här ska jag aldrig lära mig, det kommer att bespara mig ett helvete och en massa plats om jag låter bli!

Men när man åker till norrland så händer det alltid en massa saker. Allt som sker däruppe är långsamt, konkret och meningsfullt, man fattar direkt vad det ska vara bra för (precis som det brukar vara på events, och till skillnad från det mesta som sker här nere i söder). Alltså säger käraste Lisa som bor i det lilla röda huset i skogen att nu ska vi plocka lite skitgiftig svamp och färga med.

"Men då kan man ju DÖÖ!" kväker jag och tänker på alla dom små söta sorkarna i skogen som ligger kalla och döda för att de har smakat på fel svamp. Uhuu. Tur att Lisa har gått en fekken universitetskurs i svamp (på sant!) och kan vartenda litet mögelslem som man kan se med blotta ögat utantill. Vi hasar genom lingonriset med gummistiefel och helly h (yay glesbygdskavaj!) och hittar röd- gul- och brunskivig kanelspindling, örsopp och sammetsfotad pluggskivling. Plus en kladdig andrasortering trollsmör, björktickor, kantareller och flugsvamp, och några nedmultnade bruna fd svampar som mest ser ut som bajs, halléluja, de lär säkert gå att använda om man är tillräckligt desperat.

Vi färgar hela nästa dag, och hittar några påsar krapp bakom en kartong på vinden förutom vår döskallemärkta svampskörd. Fint bliré. Något konsternerad ser jag att Lisa färgar i aluminiumgrytor modell kannibal, vilket andra har sagt inte går. Men det verkar funka helt utomförträffligt. Kanske beror det på betningen? Kanske har jag fattat allting fel?

Jag som har bitchat över att jag inte gillar krapprött kryper nu till korset (allting är mycket finare när man har gjort det själv) och piper förtjust över de tre härvorna vitt, mellangrått och mörkgrått som kommer tillbaka upp ur grytan i bästa höstorange. Lavli!

And now with the svampen - jag har sjukt svårt att komma ihåg namn på svamp eftersom det är så frestande att göra egna. De är ju redan så osannolika att det inte verkar ett dugg konstigt med Felknullad Rövhatt, Skev Fulticka, Dubbelkladdig Spökskivling eller Snorhuvad Luskladdare. "Sammetsfotad pluggskivling", jomen tjena. (Det är till skillnad från de andra fyra ett riktigt namn). Ursäkta sötaste Elin, men jag misstänker att ni biologer bara garvar åt allmänheten bakom dens rygg.

Från vänster: Mellangrått garn med den arma pluggskivlingen, vi hittade bara en men den vägde väl ett halvkilo; vitt garn färgat med rödskivig kanelspindling, och längst th mörkgrått garn med örsopp och gulskivig kanelspindling, vilket blev så jäkla tamt och fult att vi la den i efterbadet från krappen. Hur fasen ska jag nu kunna göra något av det här som inte slits ut? Det får bli ett par vantar som jag aldrig använder, eller bara ett gäng härvor på väggen som jag kan malla mig över.

Note to self: Aldrig, aldrig börja väva. Det är sista gräsliga utposten. Palla ha en vävstol i lägenheten, det verkar asjobbigt. En garnvinda kan jag tänka mig. Kanske. Vi får se. Usch.

***


So, the thing about dyeing yarn, then. Almost every new textile skill makes me super happy and each time I go YaythisisthemostfunI’veEVER… But some parts of the wool business makes me all tired and Naaaaaah this seems like too much trouble, I’ll never bother with this…it will save me a world of shit, not to mention a lot of space at home!

But as soon as I go up north to visit, things happen. Everything up there is slow, hands-on, meaningful – benefits are always obvious right away (just as they are on events, unlike most things I do at work). And Dearest Lisa in the little red cottage in the woods tells me that we should pick some deadly shrooms and use for dyeing.

“But what if we DIIIIEEEE!” I squeal and give a mushy thought to all the cute little woodcritters, cold and dead from having munched the wrong fungi. Sob! Good thing Lisa has an actual uni degree in mushrooms (for real!) and is on a first name basis with every kind of slime and mold that can be seen with the naked eye. We scramble through the lingonberry undergrowth in our gummistiefel and helly h (yay the rural tux!) and find Cinnamon Webcaps (red, yellow and brown), Jersey cow mushroom and velvet roll-rim. Not to mention the sticky second-rate Razor strop, Golden chanterelles, Destroying angels and some Dog vomit slime mold, also known as Scrambled egg slime(!). There is also plenty of hopelessly rotted, brown things that used to be mushrooms but look more like poo at this point, halléluja, you could probably use them for something if you were desperate enough…

We spend all of the next day dyeing, and dig up some bags of madder from behind a box in the attic, to keep our crop of skull-and-crossbones shrooms some company. Iz niiiice. I note with some confusion that Lisa uses cannibal size-aluminum pots for dyeing, which others have told me is a big no-no. Perhaps it’s got something to do with the mordanting? Perhaps I got it all wrong?

I’ve bitched long enough about the downsides of madder (ugggly orange) but it is time to repent (everything is so much nicer when you’ve done it yourself) and I squeal with delight over the three skeins of white, light grey and dark grey that come back up in the bestest autumn orange! Lovely!

And now for the mushrooms – I find it really hard to remember their names, since it’s so tempting to make up your own. Considering how unlikely they are, it doesn’t seem weird at all with Snotty Peeper, Melancholy Ass-Hat, Globsticky Ghostmush or Freakheaded Lousetickler. Dog vomit slime mold, well, helloo? (Apart from the others, that last one is for real.) Sorry, Elin my sweet, but sometimes I get the feeling that you biologists are just laughing at the public behind our backs.

From left: Light grey yarn with the poor Velvet roll-rim, we found just a single one, but it was ridiculously enormous; white yarn dyed with Red Webcaps, and on the right, dark grey yarn with Jersey cow mushroom and Yellow Webcaps, which turned out so horribly bland that we put it in the leftovers from the madder. Now I need to make something from this which is never, ever worn out. Perhaps a pair of mittens which I will never use. Or I might just leave it as a bunch of skeins on the wall, for gloating.

Note to self: Never, never start weaving. It’s the final, horrible bastion. Bother having a friggin loom in the apartment, seems like a world of trouble. I might consider a yarn winder. Maybe. We’ll see.

måndag 20 september 2010

Frauhette


Djäflars blod och änkors vemodsfyllda klagan, vad jag älskar små projekt! Jämför din inre sinnesrörelse när du tänker "ööööööööööööh, nån gång i vinter MÅSTE jag sy en gambeson..." med den volt som hjärtat gör när du plötsligt blir sugen på att "åhåhåhå, jag borde göra mig en ny liten vahettere, det borde gå på en kväll eller två om jag lägger på ett kol...".

Länge och väl har jag dragits med icke-problemet att fixa en schysst struthätta. Signaturplagget för reenactors och lajvmuppar alike, sönderälskat på alla fronter, och stigmatapaltan för alla oss som inte ens fattade att vi var mobbade, och att man bara bad om mer skit då man cementerade sitt utanförskap genom att gå till skolan i lajvkläder. Tidigare var jag väldigt förtjust i STORA struthättor, med överdimensionerade, i princip rundskurna ok, och strutar som gick hela vägen till helsike. Men trots att jag producerat mer än en, är det knepigt att få till en som verkligen sitter snyggt. De mönster jag har hittat brukar inte funka, det måste vara någon osynlig deformitet hos yours truly som gör att jag ser mer ut som en ful emounge utklädd till jawa i kön till Phantom Menace-premiären än som den ullegulliga rödluva / tuffa äfventyrare jag vill styra ut mig som. Att hitta en bra passform på en strutluva är uppenbarligen lika svårt som att hitta en skinnpaj med rätt korsettfunktion (något som är populärt då mina manliga vänner shoppar jackor).

Jag gör som klättermusen - jag går till mina vänner. Maria har flera luvor som jag kan prova och sen rita av - det enda säkra sättet att hitta ett mönster som blir bra. Ser du nån med en schysst palta, dra dig inte för att fråga om du får rita av den. Nästa gång du passerar nån random snubbe som bär upp hättan som Aragorn (och inte som han den tjocka i bumbibjörnarna) på nån sunkig marknad - dra med honom in i tältet och slit fram en rulle mönsterpapper. Manliga reenactors brukar vara synnerligen tillmötesgående, spexiellt om man har flätor, se tidigare inlägget "plåtkåt" om detta...

Med Marias nya fina mönster i tassen klipper jag mig en blå Frauhette - den där sortens lilla tajta kvinnoluva som är genomknäppt framtill och har ett nästan bortkrympt ok. Jag vet inte om de faktiskt kallas så, men jag har inget annat namn på dem. Halvvägs in i processen inser jag att jag mycket hellre vill ha en röd, för att kunna leva ut mitt svårartade Rotkäppchen-komplex, men vem säger att man inte kan göra flera?

Istället för att göra rullkant har jag vikt linningen kring ansiktsöppningen bakåt, och sytt fast ett brickvävt band (jag hade en decimeter till godo när jag vävt klart efter att ha höftat till varplängden, nån gång ska man ha tur också...) för att dölja kanten. Observera (inte) den felvända brickan nr 8 som fuckade upp mönstret, men, äh... Samma band är använt för att kanta oket nertill. Dumt nog sitter bandet i vägen för ett par av knapphålen, men man måste ju inte knäppa ALLA knappar. Äh.

Knapparna är gjorda med en femtioöring som mall, och med veldi stora knapphål - jag hatar att få ont i fingrarna när man står och kämpar för att klä på sig. Eftersom jag inte klarar av att fålla knapphål tvärs igenom med bara en stygnrad i sysilke, har jag fållat dem både från utsidan och från insidan, med silke respektive lintråd. Äntligen ett sätt att slippa uppfransade foderremsor, och är det bara tolv knappar som här kan man gott kosta på sig det extra arbetet.




Först trodde jag att tyget kom från en stuv som blitt över från Snejks jacka, men det kan inte stämma. Oklart var den här biten kom ifrån egentligen, tygförrådet måste ha uppnått kritisk massa och börjat yngla av sig, något som ofta händer när samlingar av olika slag blir tillräckligt stora.

Två närbilder på knäppningen.

Ha! Två dagars jobb, lätt värt. Måste omedelbart göra en till.

***


Devils' blood and widows' weeping, how I love a small project! Compare your honest feelings when thinking "ööööööööööööh, at some point during the winter I will HAVE to make a gambeson..." to the little somersault of your heart when you suddenly feel the urge to "hohoho, I oughta make myself a little whatsit, should take an evening or two if I set to it..."

For a long time now, I've struggled with the delicate problem of making myself a decent hood. The signature garment for reenactors and LARP muppets alike, loved to pieces by all, the most stigmatized outfit for all the kids who never even understood they were actually being picked on, and that wearing it to school just meant asking for more shit. I used to love BIG hoods, with an overdimensioned, almost circular shoulder cape, and liripipes that went all the way to hell. But despite making several, I find it tricky to achieve one that fits nicely. The patterns I have come across usually turn out like crap. There must be some invisible deformity in yours truly that makes me look more like an ugly emo kid dressed up as a jawa in line for the Phantom Menace premiere, than as the cutesy red riding hood /cool adventurer I'd like to style myself as. Finding a hood with a good fit is apparently a challenge equal to that of finding a biker jacket with a nice corset function (very popular among my male friends).

I do what the Klättermus does - I go to my friends. (Klas Klättermus is a Norwegian children's book, about a lazy anarchist mouse who plays a lot of guitar). Maria has several hoods for me to try on, and then copy - the only way to be sure they axchally fit you. If you spot someone wearing an awesome piece of clothing, don't be too shy to ask if you may copy it onto paper. Next time you run past some random dude wearing his hood like Aragorn (and not like the fat Gummi Bear) on some crap market - drag him into your tent and whip out a roll of tracing paper. Male reenactors are usually very forthcoming, 'spexially if you got braids, see previous post on Hot Metal for further discussion on the matter.
Wielding Maria's nice new pattern in my paw, I cut out a blue Frauhette - that tight, tiny woman's hood with buttons in front and a miniature cape. I'm not sure what they're actually called in swedish, but I have no other term for them. Halfway through the process, I realize that I would much rather have a red one to be able to live out my severe RidingHood complex. But who says you can't make two?

Instead of folding the border inward, I've flipped it outward around the face, and stitched a tablet woven band on it to hide the fabric edge. (I had about a decimeter of warp left when I finished weaving after guessing the required length, gotta be lucky sometimes...). Note (not) the flipped tablet nr 8 which sort of fucked up the pattern, but, nah... I used the same band to hem the cape's edge. Annoyingly, it ended up covering a few of the buttonholes, but I guess I don't have to button them ALL... Pah.

I made the buttons from circles drawn around a 50 öre coin, and with extra-large button holes - I hate how my fingers ache when I have to force buttons while dressing. Since I'm apparently incapable of hemming buttonholes through both layers of fabric with just one row of silk stitches from the outside, I did it twice, but with linen on the inside. Finally a way of getting rid of the frayed interfacing, and as long as we're only talking twelve buttons, there is no harm in a little extra effort.




At first, I thought this blue fabric was a stray piece left over from Snejk's jacket, but that can't be it. I have really no clue as to where it came from, my fabric stash must have reached some sort of critical mass and started multiplying spontaneously. Not unheard of when various collections get big enough.

Two closeups of the buttons and buttonholes.

Ha! Two day's work, SO worth it. Gotta make another one right away.

onsdag 25 augusti 2010

Like you got a pair


Du som har läst sminkbloggen känner igen det här inlägget, men det passar lika bra i jungfruburen, så nu kör vi. Apropå reenactmentfajting så kräver det ju emellanåt att man byter skal. Ibland måste man trixa lite. I och med att jag måste klä ut mig till kille om jag ska vara med och slåss, så har jag funderat en hel del på sånt, kanske ännu mer än jag gör i vanliga fall. Jag VET att jag skulle vara en liten äcklig kille om jag var kille, en slemmig typ som låg runt och slogs på fyllan, som hade lort under naglarna vid fel tillfällen och inte fattade att vita tubsockar är döyden för gaberoben.

Allt det här är ju inget som jag normalt tänker på eller för den delen gör något av när jag bara ska banka lite plåt, då springer jag bara iväg med mitt spjut och är mitt vanliga förtjusande jag. Och jag går definitivt inte runt i Valters kläder i lägret om vi inte precis ska slåss och jag ska till att rusta på. Det är faktiskt inte tillåtet i föreningen. Men flera års lajvande och teatertrams och generell subkulturell eftertanke gör ändå att man plockar upp lite know-how på vägen. Som kan vara bra att veta. Det är inte jag som är det riktiga proffset på området - snacka med Nancy om ni vill ha tips på allvar.

Okej, du tänker testa det andra laget en stund? Kanske fått för dig att gå på krogen och skrämmas, eller bara se hur folk reagerar? Du har svampat dit din skäggstubb, mölat ner en socka i din killes y-front som du lånat för känslans skull, och lindat boobsen med elastiskt bandage. Good to go? Neh. Koreografi, baby, är hela kakan. And more besides. Trix? Såhär:

1. Det första du måste tänka på är vinkeln på bäckenet. Tjejer svankar, inget ont i det, if you got it flaunt it, änna. Men som kille vill du inte gå och puta med häcken, du har inget behov av att svänga kjolfållen sådär extra. Tänk inte på det som att du ska sluta svanka, att du ska sticka svansen mellan benen. Tänk istället att du ska fram med paketet. Du ska inte sluta sticka ut bak, du ska lägga krutet på att sticka ut fram. The rest will follow. Det här gör kanske 50% av skillnaden. Testa själv såfåruse.

2. Now sit! Hur gör du i vanliga fall? Du sätter dig prydligt, du låter din blanka kjolbak smyga upp på barpallen. Gör inte det. Kom istället ner rakt uppifrån på alla stolar, bam. Slappna av i magmusklerna, släpp korsetthållningen. Jag säger inte att du ska ha dålig hållning, du måste fortsätta att lyfta bak axlarna, men i höjd med korsryggen kan du släppa efter lite mer än vanligt.

3. Spread. Ut med knäna. Ta mycket plats. Gärna 2/3 av sätet bredvid dig på spårvagnen, utöver ditt eget då, för att visa hur hård du är och hur mycket viktigare det är att du får vädra dina kulor än att tjejen bredvid får sitta rakt på sitsen. Nävarna på knäna. Ner med hakan. Utstuderat uttråkad blick. Seru? Du börjar närma dig.

4. Överkroppen måste också ta mycket plats. Ut med armbågarna! En tjej som dricker öl håller armbågen lodrätt framför sig. I värsta fall har hon en glasfattning som inte involverar hela handen, utan bara de första fingrarna. Om du höjer armbågen nästan 90 grader ut åt sidan (fulla 90 grader ser lite konstigt ut) så är du vips bredare.

5. När du går, sätt ner hela foten. Rulla inte fotsulan, sätt inte ner framtrampdynan först. Valet av skor hjälper mycket här - ju tyngre pjuck desto mindre kämpar man emot. Det är därför det ser så roligt ut med små uppklädda EGL-brudar som har jätteskor (ibland räcker det med femkilos Mary Janes) och stolpar som alkisar trots sina delikata spetsklänningar.

6. Gå från axeln, inte från höften. En tjej håller ofta axlarna relativt stilla, och rör sig från höften när hon går. Börja istället rörelsen vid axeln, och håll övre och undre kroppshalvan mer statiska i relation till varandra än du är van. För extra dryghet, prioritera den ena axeln före den andra, och testa 3/4-koreografin som jag har rantat om både på FB och Helgon förut.

(Lustigt i sammanhanget är - men detta kanske bara gäller goter? - att tjejer däremot ofta dansar från axeln, dvs vevar mer med armarna och ålar med överkroppen, medan killarna står statiska med överkroppen och lägger krutet på att stampa och sparka mer.)

Sådär. Hur känns det?

***


If you've read my makeup blog you will recognize this post, but it fits the Jungfruburen too, so here goes. Reenactment fighting sometimes calls for another you. And sometimes, trix are needed. Since I have to dress like a man if I wish to join the fighting, I have thought a lot about this, perhaps more than I would have otherwise. I know I would be a nasty little dude (if I was a dude), a sleazy character who would sleep around a lot and get aggressive when drunk. The kind of guy who has dirty fingernails on all the wrong occasions, and completely fails to grasp the horrid impact of white socks on his wardrobe.

This isn't something that I think of in my everyday life, it's not even something I do when I go casually medieval - at that point I just take off with my spear and try to be my usual charming self. And I most definitely don't wear Valter's gear in camp, unless we're just about to fight and everybody is strapping on their plates. Matter of fact, no such thing allowed in the group. However. Several years of LARPing and stage plays and general subcultural discussion gives you some know-how. Which might come in handy. Just remember that I'm not the pro here - talk to Nancy if you want some real tips.

So you'll try the other team for a moment? Perhaps go to a bar and frighten people, or just watch their reactions? You've sponged on your stubble, you've crammed a sock into your boyfriend's briefs which you've borrowed for some added feeling, and you've bandaged your rack to keep it safely tucked in. Good to go? Neh. Choreography, baby, is what you need. Trix? Like this:

1. First, mind the angle of your pelvis. Girls tend to arch their backs, which is not a problem. If you got it, flaunt it, so to speak. But if you are posing as a dude, this won't do. There is no need for you to swing the hem of your skirt. Don't think of what you're doing as an attempt to actually stop arching, or tucking your tail in. Instead, front your package. Don't try to stop poking out at the back, but try to poke out in front. The rest will follow. This achieves about 50% of the difference in posture. Try it and you'll see what I mean.

2. Now sit! And how would you normally do that? You sit down neatly, you sneak your smooth-skirted butt onto the barstool. Don't. Instead, slam down from above onto all chairs, bam. Now relax your abdomen, and let go of the corset poise. I'm not telling you to slouch, you still have to keep your shoulders upright and back, but relax a little more than usual from the small of your back and further down.

3. Spread. Wing your knees out. Take up a lot of space. Preferably 2/3 of the tram seat next to you, besides your own, to show everyone just how cool you are, and how much more important it is that you get to air your balls rather than give the girl next to you full use of her own seat. Fists on your knees. Chin down. Utterly bored stare. See? You're getting there.

4. Your torso should take up a lot of space. Get your elbows out! A girl drinking from a glass of beer holds her lower arm vertically in front of her. If she's really girly, she might hold the glass with less than her entire hand, perhaps with the first three fingers alone. But if you swing your elbow out to the side (although a full 90 degrees might be a little too much) then you're suddenly a lot wider.

5. When you walk, put the whole foot down. Don't roll your soles and don't walk on the balls of your feet. Your choice of shoes will decide a lot - the heavier your footgear, the less you will fight the male choreography. This is why the tiny, dressed-up EGL girls look so funny - they have huge shoes (sometimes a pair of ten pound Mary Janes are enough, not to mention 20-hole GettaGrips) and galumph about like drunks despite their delicate lace dresses.

6. Walk from your shoulder, not from your hip. A girl often keeps her shoulders relatively still, and moves from the hip while walking. Instead, start your overall movement from the shoulder, and keep the upper and lower half of your torso relatively static in relation to each other. For extra attitude, favour one shoulder over the other, and try out the 3/4-choreography which I've ranted about before, both on FB and Helgon.

(An interesting thing - maybe this is only true about goths? - is that girls often dance from the shoulder, that is, they wave their arms about and wriggle their upper bodies, while guys hold their torso comparatively still and use their energy to kick and stomp a lot more.)

There. How do you feel?

söndag 22 augusti 2010

Plåtkåt


Känner du till begreppet "plåtkåt"? Klart du gör, om du är reenactor. För dig som inte är lika hemma på området kommer här en snabbgenomgång, så att du på allvar ska fatta hur sjuka i huvudet materialsportarna är. Och greppa ett av de förmodligen starkaste motiven bakom hobbyn.

Jo, såhär: Jag börjar mer och mer misstänka att det är en sexgrej. Euuuuh, säger du och klöser desperat efter skämskudden. Ja, det kan du gott göra nu när du tänker på finniga SCAiter, självutnämnda, ölsvullna "adels"-"män" med lajvmässiga syntetoutfits och åtsnörda potatisalver i krossad plysch. "Vad i helvete är potatisalver?" fräser du och tittar upp ur skämskudden. Jo, säger jag, potatisalver är den där sortens alver som ständigt, envetet gestaltas av de minst alvlika, tjockaste lajvarna i gruppen, de som inte redan bestämt sig för att vara diffusa "skogsväsen" och klampar runt i baddräkt med plastväxter på.

Men nu var det inte lajv vi skulle prata om. Det var reenactment. Och inom reenactment ÄR. PLÅT. HETT. Skulle någon tvivla på det här så är det bara att kolla vilka summor folk lägger ner på rustning. Det är inte billigare idag än vad det var förr, och jag vet folk som har lagt ner motsvarande kostnaden för en fakking bil på saker som de går omkring i ett par enstaka dagar varje sommar. Det säger en del om vad det där metallskalet gör för självkänslan.

Rent allmänt är det bara att konstatera att plåt ÄR hett, och inte bara bland reenactors förrexten. Efter de senaste tio årens fantasyvåg inom populärkulturen är det inte längre bara de störda Conan-fansen som diggar axelplåtar, armskenor och maffiga harnesk - efter Sagan om Ringen-filmerna och Tudors och Spartacus och 300 och Gladiator och Elizabeth har rustning blivit mainstream. Jaha, så varför är det en så skämmig grej då? Kanske är det det att vi är lärda att inte gå loss på det mest uppenbara, och det porriga med plåt är ju bara så basic att det blir pinsamt.
Tyvärr är nördar ofta missanpassade, inte bara socialt utan även fysiskt. MÖPar (Militärt Över-intresserade Personer, gärna uniformsfreaks) är alltid de tjockaste i gänget, uselt rustade att klara sig igenom en fyscheck. Bilringbrynja är mer regel än undantag (men så är de också sjukt osmickrande, tvärtemot vad man kan tro). De individer i samhället som klär sig i rustning idag är sällan de som är bäst lämpade för det. Alla kan inte vara Henry Cavill (se ovan).

Men så nån gång ibland blir det bra. Och då står man där med fingret i truten och klurar på om man vill ha, eller om man vill vara? För mig är det en inre strid som aldrig riktigt går över. Det är därför Valter finns, mitt hosklädda alter ego som sköter fajtingen åt mig. Flickan själv hänger sig istället åt prinsessfasoner och går runt i sina klänningar. Vem sa att man inte kunde få allt?

Vissa människor är finare i stash, andra i mundana nutidskläder. Det är lite av en chock efter eventen när man får syn på den snygga killen som man spanat på i flera dagar, när han plötsligt kommer släntrande i nån jävla Bauhaustichört och armypants, och man bara näääääh, för det var ju inge fint. Eller när man plötsligt inser att den där tomten där borta som brukar vara så het i sina uppviksjeans ser ut som en jättebäbis med vuxenblöja i sina oversize-brokor. Värst är det naturligtvis att inse att man själv ser ut som en svullen tant i sina historiska kläder - jag som brukar känna mig så fin i mina nutida MatrixLibrarian-paltor.


Jag tror att plåtkåthet är mer utbrett än folk vill medge, och att mörkertalet bland svennebefolkningen är stort. Jäms med förtjusningen för mröulkiga exoskelett av bilplåt löper flät- och dokfetischen, den osunda förtjusningen för hårkringlor och talibanhanddukar som killarna i gejmet brukar fostra under ytan. Jag glömmer aldrig hur min föredetta (som var en av dem som introducerade mig till hobbyn på allvar) drog efter andan på ett konstigt sätt när jag hade nålat den fula handduken på huvudet och klev ut på vardagsrumsmattan. U sicko, tänkte jag och längtade efter mitt hår, som jag behöver för att inte se ut som det oheliga kärleksbarn Humpty Dumpty skulle kunna ha avlat med Rikissa-tanten i Arnfilmerna. Jag tror att samtliga av killarna i gejmet drömmer mer om vita särkar och prinsessor i nöd än de vill medge. De kanske tycker att det är hett att behöva bläddra som i en psalmbok bland alla kjolarna för att komma åt inkråmet. Hur är det egentligen ställt med kvinnosynen här? Suck... Enda skälet till att det känns okej att dölja skallen, är att killarna måste ha ett ännu löjligare huvudplagg - babymössa i linne. Ska en förnedras, ska alla.


Jaha, några handfasta råd efter konstaterandet att materialsport handlar om att ragga? Ett utstuderat, meckigt sätt att ragga där man ofta förlorar målet ur sikte, men i alla fall? Jag skulle vilja säga att det är rätt svårt ragga i reenactmentsvängen, eftersom de flesta inte erbjuder ett genmaterial som man gärna beblandar sig med. De sociala problemen aside är det inte många som får äggstockarna att pingla, direkt. Du som vill hitta brudar i yllesvängen kan med fördel plugga smide på Sätergläntan ett par år. Det är den ultimata hårdvalutan för ändamålet. Har jag hört.

Bered dig också på att vissa saker kan vara svåra att uthärda - som t ex brokor (= vuxenblöja) och dokfrisyr (= mössfrisyr, fast värre). För dig som vill ha en något lägre medelålder på utbudet, kan jag varmt rekommendera vikingeri, där alla är några och tjugo, relativt obekymrade om historiska källor och där alla brudar har röda dreads och ring i näsan. Om det är din grej så är det bara att skaffa en hjälm med horn och sätta kurs på Foteviken. Best of luck!

***


Heard the notion "hot metal"? Sure you have, if you're into the reenactment business. For the less fortunate, I present this quick walkthrough, so that you'll realize once and for all what sickos the stash wankers really are. And understand what is probably one of the main triggers behind the entire hobby.

It's like this: I'm thinking more and more now, it's a sex thing. Now you go Euuuuh, and claw for a ShamePillow which isn't there. You might as well, since you're thinking of pimply SCAites, self-appointed, beer-swollen "noble"-"men" with LARPy synthetic outfits and badly corseted potato elves in crushed velvet. "Whaddafuck is a potato elf?" you hiss, looking up from the ShamePillow. Well, I say, potato elves are the kind of elves constantly, unfalteringly played by the least elf-like LARPers in the group, those who have not already opted to be some sort of "forest spirits" which allows them to wear bikinis decorated with plastic plants.

But we're not talking LARP. We're talking reenactment. And within reenactment, METAL. IS. HOT. Should you still be doubting this, just look at the amounts of cash people spend on armour. It doesn't come any cheaper today than it did back then, and I know people who have spent the equivalent of a car on stuff they wear for a few days each summer. Says a thing or two about what that metal shell does for your self-esteem.

Let's just admit that wearing shiny stuff IS kinda hot, and not just among reenactors any more. After these last ten years of fantasy within pop culture, the retarded Conan fans are not the only ones who dig shoulder plates, vambraces and chunky breastplates - after Lord of the Rings, Tudors, Spartacus, 300, Gladiator and Elizabeth, armour has become mainstream. So how come we're all sort of ashamed of liking it? Maybe because we're taught to go for the less obvious, and because the kink of steel is so basic that it's flat out embarrasing.

Unfortunately, nerds are often inept in many ways, socially as well as physically. OMFs (Overzealous Militaria Fans, uniform freaks especially) are always the fattest of the bunch, poorly prepared for any physical challenge. Mail-clad lovehandles are a rule rather than an exception (but you have to admit that mail is singularly unforgiving, contrary to popular belief). Those who wear armour today are rarely the ones best suited for it. We cannot all be Henry Cavill (above).

But sometimes, just sometimes, it turns out really well. And you're standing there, drooling a bit, obsessing about whether you'd rather have or be. This is an inner struggle of mine which never seems to be settled. That's why I have Valter, my hose-clad alter ego who does all my fighting for me. The girl itself indulges in princessy stuff and skips about in dresses. Who says you can't have it all?

Some people look better in their kit, and others in their mundane everyday clothes. It's a bit of a shock after an event, when you spot that handsome devil you've been ogling for days, and all of a sudden he's sauntering by in some fucking Bauhaus t-shirt and army pants, and you just go naaaaah, 'cause that's no fun. Or when you realize that that dude over there who is usually so damn hot in his turned up DePalmas looks like a giant baby wearing his oversized breeches like adult diapers. The worst part is when you come to the conclusion that you yourself looks like some bloated crone in your retro gear. And I usually feel so pretty in my Matrix Librarian outfit!


I think the metal fetish is more widespread than people like to admit, and that the hidden statistics are just as bad among non-nerds. Alongside the love for mröulky exo skeletons made from sheet metal runs the braid- and wimple fetish, the unhealthy obsession with plaited pretzels and taliban towels which the guys of the game foster underneath the surface. I'll never forget how my ex-boyfriend (who was one of those who introduced me to reenactment in the first place) caught a ragged breath in his throat when I had pinned that first ugly cloth to my head and stepped out in plain view on the livingroom carpet.

U sicko, I thought, and longed for my hair, which I desperately need to avoid looking like the unholy lovechild of Humpty Dumpty and Rikissa the Abbess from the Arn movies. I think all of the guys in the field dream more about white gowns and damsels in distress than they would like to admit. Maybe they think it's kinda hot to have to leaf through all those skirts like the sheets of a hymnal to get to the hymen. Maybe they need to seriously revise their take on gender as a social construct. Sigh... The only reason I feel comfortable covering my head, is that the guys have to wear something even more pathetic - the linen coif. Humiliate one, humiliate all.


Well then, some sturdy advice after the conclusion that stash wanking is all about getting laid? A complicated, hopeless way of achieving it, where more often than not you lose sight of your goal, but nevertheless? I'd say foraging in the reenactment field is pretty tricky, since most of the people you will meet have a gene pool that you won't want to mix with. Social issues aside, people who make the ovaries tingle are few and far between. If you wish to get girls with a thing for wool, make sure to acquire some blacksmith skills, preferably from Sätergläntan's residential college. It's the ultimate chick magnet. Or so I've heard.

Also, prepare for some nasties that may be hard to endure - such as breeches (= adult diapers) and post-wimple hair (like beanie hair, only worse). If you prefer a slightly younger crowd, I can recommend Viking reenactment. Everyone who's into that are twentysomethings, more or less ignorant of historical sources, and all the girls have red dreads and nose piercings. If you feel this is your thing, just get yourself a helmet with horns and aim for Foteviken! Best of luck!

Moses metare och de randiga benen

När vi var små och fortfarande satt och häckade framför teven när det var barnprogram (!) vilket fanimej inte hände ofta på den tiden, körde de ibland balettversionen av Beatrix Potters sagor, där bland annat Moses metare figurerade. (Se videon. Den är sex minuter lång, och du har väl ett attention span som håller för det, hoppas jag? Gud vet vad de gick på för något när de producerade det här.) Moses, eller Jeremy Fisher som han egentligen heter, var min favorit - kanske för att han med sina hopp och skutt på ett slående akkurat vis kanaliserade hur jag själv kände mig ibland.

Men mest var det nog de randiga benen. Jag avundades Moses hans stiliga tajts, faktum är att jag misstänker att han är ansvarig för mina många års okynnesshoppande av randiga gothstrumpbyxor på Shock och Hot Topic. När reenactmentfasen i mitt liv avlöste gothfasen efter en tids stilmässigt vakuum, följde de randiga benen med. Ett par avsnitt av Deadwood hjälpte till att hålla lågan brinnande.


De flesta av mina nålbindningsprojekt har varit strumpor hittills. Och eftersom jag alltid måste förstöra allt genom att gå till överdrift, är mitt största projekt också strumpor. Eller rättare, hosor. I dagsläget är de inte riktigt höga nog för att jag ska kunna fästa dem i ett par brokor, men om några tröstlösa varv till så. Garnet är min vanliga käpphäst, svenskullen från Grunnebo Garn. Det är egentligen för tunt för ett så stort projekt kan man tycka, men vafan, tig och handarbeta, kona, säger jag till mig själv!



Här är färgåtergivningen bättre, och på undersidan av sulorna ser man hur de olika färgerna är "påkopplade". Det är inte ett dugg meckigt att använda flera färger, även om jag inte gjort fler än tre hittills, snarare underlättar det när man ska räkna varv. Bara starta en ny tråd mitt på ett gammalt varv och du har plötsligt två spiraler som klättar på varandra, istället för en. Piece of cake!

Och det slog mig just att man inte alls behöver "vrida" arbeten för att slippa ifrån rundbindningen - man kan ju bara starta ett nytt varv utan att avsluta det gamla för att få en platt fyrkant eller whatever som resultat...och kanske klippa rent kanterna sen, för att inte få för korta sidstycken? Back to the lab.

En sak är i allafall klar. Jag kommer aldrig, aldrig att ha på mig de här i fält, eller gå omkring i dem. De måste skyddas från entropin så länge det går, jag får väl ligga som grodan och saxa med benen på min halmmadrass utan att någonsin resa på mig. Medeltida stayups? Jäääävligt kosher. Eller inte.

***

Jeremy Fisher and the striped legs

When we were kids, and still watched children's shows on tv (and they were few and far between in those days), we could sometimes catch the ballet version of the Beatrix Potter tales, with Jeremy Fisher and the other animals. (Come on, watch the clip. It's just six minutes, which in no way can be too much for your faltering attention span. God knows what they were on when they made this.) Jeremy Fisher, or Moses Metare as he is called in Swedish, was my favourite - maybe because his skipping and jumping illustrated my own mood so neatly.

But mostly it must have been the striped legs. I envied Jeremy's awesome tights, fact is I suspect him of being responsible for my many years of shopping goth panty hose from Shock and Hot Topic, against better judgment. When the reenactment phase in my life finally overshadowed the goth phase (with a certain latency in between), the striped legs transcended onto a new scene. A couple of Deadwood episodes kept the flame burning.


The majority of my needle-binding projects so far have been socks. And since I always ruin everything by taking it to excess, my largest project happens to be socks, too. Or rather, hose. Right now they are not high enough to be tied to my breeches, but a few more desperate rounds, and I'll be there! The yarn is my usual unkillable darling, Svenskull from Grunnebo Garn. It's a bit thin for such a huge project, but wtf, be silent and keep working, bitch, I tell myself.



The colours show best in the second picture, as well as the beginning of the separate stripes on the soles. Using multiple colours is a treat, and not tricky at all, even though I haven't used more than three so far. It's actually easier to work with more than one colour when you're counting rows. Just start with a new colour on top of an old row, somewhere in the middle, and you've got two spirals climbing each other instead of just one climbing itself. Piece of cake!

I just realised there's no need to turn your piece to avoid working in the round - all you have to do is start a new row without finishing or connecting the old one, and you'd get a flat square or whatever as your result... Maybe trim the edges later, to avoid shortened sides? Back to the lab.

One thing is clear, though. I will never, ever wear these on campaign, or even walk in them. They must be shielded from entropy for as long as I can, I'll have to lie like the frog and wave my legs on my straw mattress without ever getting up. Medieval stayups? Daaaaaaamn kosher. Or not.

torsdag 19 augusti 2010

Tetrisvarning


Jaha, var har du varit så länge, kona? frågar du, och ser sur ut. Skit i det du, säger jag, jag uppdaterar väl min blogg när jag vill! Nu när det inte är en massa främmande sminknördar som läser den och man måste skriva stadigt för att inte falla i glömska, utan bara läsare som känner mig och ändå kommer att hasa hit, så blir det så ibland.

När jag var liten, på kritaperioden, ville jag helst pyssla med text. Allt som innehöll bokstäver var kosher, så där satt jag och kalligraferade och skrev flickfantasy om snygga killar (och deras hästar), och byggde gigantiska världar till Drakar och Demoner-kampanjer som vi aldrig spelade. Nu när jag faktiskt JOBBAR med text och mer och mer börjar inse det charmiga med bokbål, vill jag inte ha en enda bokstav kvar i skallen när jag kommer hem. Här kommer pysslandet in. Jag vill fräsa ut det fisintellektuella genom näsan som en skur av alfapetbrickor och sjunka in i ett ordlöst, ändlöst producerande av vitsömnad och luftmaskor.

Vad är det för något som triggas här? Jag försöker förstå varför ni och jag och alla andra som håller på med materialsport inte helt enkelt plippar och slänger trådar och tussar åt helvete. Den utväxling vi har av våra historiskt korrekta bruksföremål är idiotiskt låg, så det är ju inte glädjen att ha en ny stilig klänning i totalt tio timmar på nästa event som driver en. Om inte tillverkningen i sig hade ett värde, skulle det vara helt poänglöst.

Observera tantens handduk.
Det KAN ju vara något hon tänker torka upp efter eländet med, men jag tippar på ett pysselprojekt.

Jag tror att svaret stavas Tetris. I den mån jag har några synapser kvar efter alla hjärnskakningar så klickar de på samma sätt när jag spelar enkla, repetitiva spel som när jag virkar en kjol eller nålbinder ett par sockar. En utåt sett extremt simpel aktivitet som på något sätt expanderar i det oändliga och blir mer än summan av delarna. Och till detta kommer också den sociala sköldfunktionen som handarbete har - efter att ha suttit blyg bland en massa okända tjejer och gömt mig bakom min stickning i den utsträckning som jag behövde, förstår jag de små svartklädda tanterna som stickade sig igenom hängningar och halshuggningar. Det handlar inte bara om att inte slösa bort tid. Det blir också ett filter, ett skydd, något som gör att man slipper prata - eller se på det som är jobbigt. Man håller ju egentligen på med något annat. Man stickar. Virkar. Nålbinder. Allt blir liksom lite mindre läskigt då. Inget farligt kan ju hända just när man pysslar?

***


Beware the Tetris

Eh, where have you been for so long, missy? you ask, looking cranky. Never you mind, I say, I'll update whenever I please! Now that there are no unknown makeup nerds among my readers, I don't have to write steadily to avoid being forgotten. Everyone who comes here already knows me, so this is just the way it's going to be.

When I was young, during the Createcous period, I preferred text above everything else. Anything containing letters was kosher, so there I was, writing calligraphy and girly fantasy short fic about handsome guys (and their horses), building gigantic worlds for Dungeons & Dragons-campaigns we never actually played. Now that I WORK with text, and have come to see the charm of burning books, I don't want a single letter left in my head when I come home from work. This is where crafting really comes into its own. I just want to blow all that pansy intellectual stuff out through my nose like a hail of scrabble tiles, and sink back into an endless, wordless production of linen stitches and crochet chains.

What is triggered here? I'm trying to understand why you and I and all the other people involved in this material sport do not simply freak out and throw our bits and bobs to the winds. We have ridiculously little everyday use for our historically correct items, so it can't be the joy of wearing a fancy new dress for a total of ten hours on the next event that drives us. The craft itself is the point, or it would all be more or less for nothing.

Note the old lady's towel.
It COULD be meant for wiping up the ensuing mess, but
personally I think its a new project of hers.

I think the answer is spelled Tetris. If I still have any synapses left after my many concussions, they click the same way when I play simple, repetitive games as when I crochet a skirt or needle bind a pair of socks. An outwardly simple activity, somehow infinitely expanding to become more than the sum of its parts. Add to this the social shield that crafts can be - after sitting shyly among strangers, hidden behind my knitting to the extent I chose, I can really connect with the little old ladies in black, knitting their way through hangings and beheadings. It's not just about using all the time you have. It's a filter, a shield, something that liberates you from talking, or looking at the troublesome event before you. Because you're really doing something else. You're knitting. Crocheting. Needle binding. Everything is a bit less scary then. Nothing really bad can happen when you're crafting, right?