Spinnhuset

Maria har lärt mig allt jag kan om textil, eller i alla fall nästan. Hon har kommit med en massa kloka tips och pointers om att spinna med slända, men just vad gäller det här fina tricket finns det två andra kvinnor som också visat mig hur det ska gå till. Fina Kerstin kanske har det största ansvaret efter ett par hårda timmar i Oslo, men den som var allra först med att visa mig, var faktiskt mamma.

Det känns bra att det är min mamma som har lärt mig spinna - precis som att det känns fint att det är hon som har lärt mig att känna igen nästan alla växter jag kan (utom de som mormor och morfar har bidragit med). En del trick är så himla, himla gamla - och det känns ganska fint att de fortfarande lärs ut från förälder till barn, från äldre till yngre, även om det är jävligt komiskt att det ibland sker i grönsaksdisken på Ica Maxi. ("Nej, det där är en palsternacka...")


Jag har inte haft tid att fippla med sländan på ganska länge, men en kväll i förra veckan hände det något konstigt. Jag satt framför datorn och harvade igenom en text, när jag för min dödligt uttråkade inre syn såg mig själv dra ut en lång garntåt och sno den till perfekt, jämnt garn. Jag hasade ut mitt på golvet och provade, å hujedamig, plötsligt gick det mycket bättre än för några månader sen. Lika fint som i min garnhallucination blev det inte, men det dög. Jag vet inte om hjärnan kan ligga till sig och smälta saker, men det verkar som om den rullar lite trögt ibland, och sen kommer saker på rekylen.

Tetrisdjävulen grep mig naturligtvis och jag kunde inte sluta förrän klockan halv två på natten. Då hade jag stått upp i flera timmar och spunnit framför andra halvan av Machete - tillräckligt dum för att man ska kunna se den med ett halvt öga, och tillräckligt våldsam för att hålla en vaken. Nu har jag två galet flottiga nystan som ser ut som spybollar av havregrynsgröt, tvåtrådigt garn som jag måste erkänna till viss del består av det som Sara spann i Varberg - det satt redan på den ena sländan, så det utgör den snygga kontrasten till det "effektgarn" i tråd nummer två (med klumpar) som jag spunnit själv. Kanske räcker det till ett par sockar.

Nu kan jag inte sluta längta till nästa hög med kardflor. Inte minst för att man får mindre blåmärken av ylle än av plåt. I min justnuBok om miserabelt åttahundratal spinner alla småflickorna helahelatiden. För om de inte producerar tillräckligt med tråd innan året är slut får de ett straff. Jag läste också någonstans att om man hamnat på spinnhuset i Stockholm på den gamla onda tiden fick man sitta där tills man spunnit en viss mängd tråd, beroende på i vilken omfattning man syndat. Så det gällde att vara snabb som fan med sländan för att komma fort ut igen! Det ni!

Mörkblå kyssar

Nu har The Star Wars Kid tillbringat flera helhelger i skogen med vikingfolket. Och hon har randiga ben som Moses Metare - inte på grund av nålbindning nu, utan helt spontant av alla smällar. Det gör till och med ont när jag går! Bara den lilla rörelsen i huden när man t ex hoppar ner för ett trappsteg gör att man vill säga AJ.

Jag funderar på att ge mitt svärd ett namn.
(Ja, det är ett av exakt den här modellen).
Just nu står det mellan CP-unge eller Blåtira.

Den här sortens fajting är jag inte van vid. Bössorna slåss sällan mer än en halvtimme åt gången. Nu är det tre timmars (minst!) grinding i lera och löv, med grankvistar som piskar en i ansiktet, genomvåta stövlar och sår på knogarna efter timglashandskarna som passar mig rätt illa eftersom de inte är mina.

Jag vill inte gnälla. Och folk är snälla. De brukar fråga om jag är ok, om de slår för hårt, och nej, det gör de ju inte, men många bäckar små... När jag krälade in i bilen igår eftermiddag unnade jag mig ett samlat "AAAAAAJ!!" när jag väl lyft in benen och smällt igen dörren efter mig. Och i tio sekunder var jag skitorolig över mitt ömmande högerbröst (jävla rosa skrämselkampanj!) tills jag kom ihåg att det var där Mattias satte spjutet med ett prydligt *kras* som fick mig att hoppa bakåt.

Herrarna uppvisar ett rörande tålamod så här långt (utom en som slängde ett bananskal på mig, men det var nog inte bristande fajtingskills som var på tapeten där). Jag gör så gott jag kan, men bara det faktum att någon SÄGER ÅT mig att "slaget ska komma i 45 graders vinkel, kliv fram med rätt fot nu, vinkla inte handleden sådär, fäst blicken där du vill träffa fast ändå på en punkt långt bakom snubben, kliv för helvete inte ur linjen, akta dig för yxan på returen, parera aldrig uppåt med skölden, här är våra träffområden, du kan för fan inte backa undan från ett spjut - kliv åt sidan istället, ge inte upp även om det är kört, den där reflexen får du träna bort, slå mig på nyckelbenen sa jag, har du druckit vatten, varför har du inga vikingakläder, vaihelvete är du vänsterhänt kvinna" ...så innebär det inte automatiskt att jag kan GÖRA det de säger åt mig. Muskelminnet är ett besynnerligt djur. Och jag har så lätt för tunnelseende.

Ändå. Ändå känns det som att det är möjligt att ta sig förbi en punkt där jag slutar känna mig skamsen över att jag ens försöker. Det skulle vara nog. Till dess fortsätter jag samla blåmärken.

Bitch blade

Hepp. Plåtkåtness i all ära, men jag är nog mer för blåmärken själv. Förra helgen bjöd på sjukt fint väder för att vara Göteborg (naturen bad en för en gångs skull inte att dra åt helvete). Ergo fajtingträning med Elvegrimarne.

"WHUTT!?" väser du och pekar med hela handen på mitt avvisande av dubbelperiodande i tidigare inlägg. Jamen jaaaaaaa säger jag, jag ska inte kliva över på RödaDreads(=viking)-sidan om du trodde det. Men jag känner inga trettonhundratalare på västkusten, och jag är för feg för att börja träna HEMA med GHFS nu när Magnus har flyttat till Gotland och grävt ner sig själv på Korsbetningen för all framtid.

Jag har velat ha ett svärd sen jag var fem år, och nu står det där i ett hörn av rummet och stirrar på mig. Svärd snackar rätt mycket, precis som klänningar. Jag vet inte vad ditt svärd säger till dig, men mitt håller aldrig käften och är inte speciellt sympatiskt. "Du är så jääääävla töntig som har skaffat ett svärd överhuvudtaget. Vem fan tror du att du är? En liten jävla dumbrud med korta armar och ben, och dessutom är du alldeles för gammal - din inlärningskurva har lagt sig platt som en pannkaka och det du inte redan har lärt dig är det för sent att börja med nu. Vasaru? Du tror inte att det kan vara så svårt? Du vill bara kunna veva litegrann för att kunna vara med utan att skämmas? Du inbillar dig att du ska komma nån vart mot de där hundrakilos väderkvarnarna med Landsknechtkomplex? Tänk om, sötnos. Du är inte Ash. Du är inte Eowyn. Från mitt håll ser du rätt mycket ut som the Star Wars Kid..."

"Håll käften." morrar jag och hissar upp snoret i näsan. Jag vet att han har rätt. Men det fina med Star Wars-ungen är att han måste vara världsbäst på att förtränga sin egen otillräcklighet och aldrig sluta hoppas. Sån vill jag också vara.

Efter två dagar i det luddiga gräset uppe på berget är jag täckt av vad som mest liknar ett korsstygnsmönster av långa smala blåmärken, och tycker nästan lite synd om mig själv fast ändå inte. Jag står på huvudet i lådorna i källaren och gräver upp mina gamla rullskridskoskydd i nånslax fåfängt hopp om att spara armbågarna till nästa gång. Elvegrimarne slåss utan hjälmar, vilket känns helt vansinnigt med tanke på Bössornas regler om att ingen går på fältet utan hjälm och handskar. Jag överväger ett tag att helt enkelt ta med mig min cykelhjälm, men nöjer mig med tandskydd i slutändan. Det är det inte heller någon som har, inte ens Finn som säger åt folk att de borde ha det. Så där står jag och dreglar runt den förbannade gummilisten. Och skäms.

Kerstin vill inte ha några blåmärken eftersom hon ska uppträda utan kläder en vecka senare. Tufft att ha hobbies som krockar. Själv är jag mest bekymrad över den skriande bristen på finmotorik efter att ha haft Snejks plåthandskar en halv dag istf en halvtimme i stöten som jag är van. (Jag måste ju kunna sy resten av dagen!) Jag längtar mer och mer efter de där skitsnygga handskarna i girly size som Kristoffer lovat att bygga åt mig i november. Hör du det, vännen?

Reenactmentföreningar är lite som sekter. Man försöker alltid få över folk till sin egen period. Det tar en lång stund för mig att förklara att jag inte på minsta vis tänker gå med i nån vikingaförening, än mindre åka på slåssingläger i Norge mitt i vintern med en annan förening än min egen. Trots denna min avoghet är folk snälla och tålmodiga, men jag får gnäll för att jag slår för löst (och i ärlighetens namn borde jag få ännu mer skit för min totala avsaknad av grovmotorik).

Det är det som är så lustigt med alla de här våldsbenägna herrarna med HKfantasier och FarÅtHelveteAttityd - så fort de hamnar I själva situationen där de faktiskt får hålla på med airsoft eller naziuniformer eller svärd, så ska det tas ner och bortförklaras och de snackar så sjukt mycket om källforskning och manuskript och tekniker och hantverk. Inte sällan tar det sig uttryck i en extremt mjuk pedagogik, som om pöjkara vill visa precis hur stabila och snälla de egentligen är. Ena minuten står man upp och vrålar Nu Kör Vi För Helvete och nästa minut uppmuntrar och förklarar man nån liten detalj för Den Nya Tjejen med världens snällaste röst. Jag tror det sätts ett ganska stort omedvetet värde på att kunna leverera den här kontrasten. Fast det har de nog inte fattat själva.

Jargongen är för övrigt precis den samma som den har varit på alla andra ställen där jag har lekt de sista sjutton åren: slirande på kanten till det djupt oanständiga med en anstrykning av svavel. Det känns med andra ord som hemma. Tack! Vi ses nästa söndag.

Djefla kärringar

I folkdräktssvängen har dom tydligen DräPo (en orättvist cool akronym med tanke på att de verkar utgöras av bittra tanter och socialt handikappade gubbtjyvar). I lajvsvängen finns hårt skiktade strata av highlevel-utövare som minsann har riktig ringbrynja, och n00bz som kavar på botten med hemgjorda tejpsvärd. I reenactmentsvängen har vi självutnämnda lägervakter som aldrig försummar ett tillfälle att pika och kritisera (och jag tänker aldrig förlåta K för hennes pissmyriga squeak om dok, so there).

Det är en sak. Men utanför själva kärnan borde man slippa att bli huggen. Typ när man bunkrar material i den vanliga världen. Nu sitter jag här och är sur IGEN, och knåpar ihop min generations svar på den arga insändaren - ett grinigt blogginlägg, alt en bitter statusuppdatering på Facebook.

Mitt tygförråd har typ...vuxit lite...och fyller nu nästan en hel garderob, och inför höstens projekt står jag och lurar på vad jag ska använda till vad. Tråd har man däremot aldrig. Sammanbrottet är nära när det blir tvärstopp 23.20 på tisdagkvällen, då jag upptäcker att det saknas koksgrå silketråd i hushållet. Eller hur att det är något jag sitter på barasådär?

I vredesmod gick jag för att köpa tråd och knapphålssilke till ALLA mina tyger (som tur är går de flesta i samma fyra mörkblå, grafitgrå, vinröda och bruna färger) för att en gång för alla avhjälpa den här problematiken. GUD VAD SMART JAG ÄÄÄÄR. Det är nästan som ett litet mirakel.

Synd bara att jag hade glömt hur jobbigt det är att handla på de enda två ställena i stan som säljer silketråd. Båda är sjukt dyra och creddiga men bemannas av de värsta surkärringar som världen skådat sen Armfeldts karoliner irriterade skiten ur Uddevallaborna och blev bortdrivna med högafflar och facklor i december 1718. Det är ALDRIG nån som köper silketråd hos dem (SA DE SJÄLVA!) utom jag, så de borde väl vara lite glada för omsättningen - rent allmänt borde de vara glada över att folk handlar hos dem eftersom de trots allt driver AFFÄRER, men nehe. Så där står jag och hukar med tråd för 300 spänn och fyra sura biträden vänder mig ryggen över en mönsterkatalog. När jag rutit "Hej!" ett par gånger vänder sig en av dem mot mig med mungiporna vid knäna och väser "Ska du ha det där eller?"

Eh, ja? Det är kanske därför jag står här vid disken med Visakortet i näven?

Ingen vet vad något kostar, och ingen vill sälja något. Sen kommer det jobbiga i att ta betalt. Och det är också illa, fy fan att behöva göra något. Det är som om jag skymfat dem personligen.

Det här är alltså Gårda textil vi snackar om. Service, tack? Och enda skälet till att man går dit (bortsett från deras utbud som är helt fantastiskt, i likhet med priserna fast de är istället "fantastiska" in a bad way) är att man bara inte pallar att bli utskälld av kärringarna på Knapp-Carlsson en gång till. Där får man fanimej veta att man lever. De står bakom disken och verkligen haaaatar. Världen, livet, kunderna och varandra. De verkar vilja spränga hela butiken i luften och fly i ett moln av plastiga åttiotalsspetsar och färdigknorpade gardintofsar.

Jag backar långsamt med mina töntiga trådrullar och hoppas på generationsskifte och kompetensväxling.

Loppisfynd

Jag har nästan ådragit mig tarmvred i mina försök att avstå från ett Göteborgsskämt på temat "Näver låter nästan som Never" till rubriken den här gången. Ville bara säga det, så har vi den saken avklarad.

En till asskön grej med norrland (utom att Lisa bor där och de har riktiga vintrar och folk håller käften och allt kostar tio kronor) är att hela landskapet är fullt med hyperaktiva gamlingar som sitter och ADHD-slöjdar små grejer av eneträ och näver och gudvetvad. I nio fall av tio drar de ihop ett gigantiskt bohag som sen vips förvandlas till ett dödsbo när de stupar i potatislandet med stövlarna på en solig lördagsafton i september (Hell dig, Sur-Sven från Baggböle!). Och i tio fall av tio består detta dödsbo till nittionio procent av skit som ingen vill ha.

Jaha, säger du, vadå för skit? Gamla årgångar av Land, fula polyesterklänningar som inte är ett dugg retrochica trots att de är från sextiotalet. Virkade ljusmanschetter i akrylgarn som är så fula att änglarna gråter. Oanvändbara kopparkittlar i prydnadsutförande. Pigromaner. Strykfula serviser med tillhörande servettringar. Obeskrivligt äckliga gamla köksredskap i fnasig plast. Shall I continue?

Men bland skiten finns också guld - hemslöjd som skulle kosta schitmycket här nere, där folk har kommit på att de kan ta betalt för sitt stuff och inte sitta som underbetalda, piskade barnarbetare i Uganda och GE bort skiten till H&Ms styrelse. I norrland kan man hitta ett helt "medeltida" bohag för ett par tior. You got your grötkräkla, your laggkärl, your fucking smörkärna och så många svepaskar av näver att du kan låta dig begravas i dem bara du kremeras först, så att du kan fördelas på 58 separata tvådeciliters sockerburkar med pittoresk läderflärp på locket.

Sure, en del av grejorna måste man undvika, t ex de där näverlamporna som jag bara inte fattar varför folk tillverkar (än mindre hänger upp i sina kök)!! De måste ha hallucinerats fram av nån påtänd lappgubbe i en surrökig kåta i Flurkmark, för såna inredningstrender är direkt hälsovådliga. Däremot finns det andra grejer av näver - små korgar och såklart de allestädes närvarande svepaskarna.

Men titta på dem!!! Bara TITTA PÅ DEM!!!??!?

Med reservation för att jag inte hunnit kolla med mönstrarna om det här är HK nog, har jag tagit mig friheten att skaffa en komplett fältservis/förvaringsblaha till det facila priset av sisådär 130 spänn in toto. Hur många timmar som gått förlorade för olika snusgubbar norr om Gävle för den skull kan man inte så noga veta - jag tänker att de vilar nog trygga i sin Schartauanska himmel bara genom att jag räddar och använder de här pryttlarna. Hellre det än att de ruttnar på pingstkyrkans loppis tills kometen kommer.

Nu sitter jag här med en sprillans ny begagnad vrilskål, en platt tallrik av björk, en liten svarvad bägare som jag är rätt skeptisk till, två näverkorgar, FEM fekken svepaskar (aldrig mer ha systashen i ziplocpåse när sypåsen är full) och en skitsöt liten bytta som fortfarande luktar jättemycket eneträ. Syr jag mig en rejäl packsäck och en axelremsväska och skaffar en stor korg till rustningen, så är det fan SLUT med smygandet med IKEA-kassar i tältets mörkaste hörn sen. Packa ståndsmässigt, you akademikerslyna you!

Ja, den har ett lock också men den var så söt inuti...

Hade jag inte dissat aluminiumgrytan på Tur&Returen så hade jag haft en sån med mig också, men det hade kanske varit knepigt att få den med sig i handbagaget på flyget. Nu ska jag bara twiddla mina tummar och vänta på att Källa, Peter och Maria ringer för tala om för mig att man inte började göra svepaskar förrän på 1800-talet och att jag kan fetglömma att ha osten i en sån under nästa säsong. Ignorance is bliss!

Yarrrrrrn

Alltså, det här med att färga garn dårå. Det känns som att för varje ny textilrelaterad skill blir jag superglad och bara Jeij dethärvardetroligastejagnånsin... Men inför vissa yllesaker blir jag istället helt trött och bara neeeeej det verkar ju skitjobbigt, det här ska jag aldrig lära mig, det kommer att bespara mig ett helvete och en massa plats om jag låter bli!

Men när man åker till norrland så händer det alltid en massa saker. Allt som sker däruppe är långsamt, konkret och meningsfullt, man fattar direkt vad det ska vara bra för (precis som det brukar vara på events, och till skillnad från det mesta som sker här nere i söder). Alltså säger käraste Lisa som bor i det lilla röda huset i skogen att nu ska vi plocka lite skitgiftig svamp och färga med.

"Men då kan man ju DÖÖ!" kväker jag och tänker på alla dom små söta sorkarna i skogen som ligger kalla och döda för att de har smakat på fel svamp. Uhuu. Tur att Lisa har gått en fekken universitetskurs i svamp (på sant!) och kan vartenda litet mögelslem som man kan se med blotta ögat utantill. Vi hasar genom lingonriset med gummistiefel och helly h (yay glesbygdskavaj!) och hittar röd- gul- och brunskivig kanelspindling, örsopp och sammetsfotad pluggskivling. Plus en kladdig andrasortering trollsmör, björktickor, kantareller och flugsvamp, och några nedmultnade bruna fd svampar som mest ser ut som bajs, halléluja, de lär säkert gå att använda om man är tillräckligt desperat.

Vi färgar hela nästa dag, och hittar några påsar krapp bakom en kartong på vinden förutom vår döskallemärkta svampskörd. Fint bliré. Något konsternerad ser jag att Lisa färgar i aluminiumgrytor modell kannibal, vilket andra har sagt inte går. Men det verkar funka helt utomförträffligt. Kanske beror det på betningen? Kanske har jag fattat allting fel?

Jag som har bitchat över att jag inte gillar krapprött kryper nu till korset (allting är mycket finare när man har gjort det själv) och piper förtjust över de tre härvorna vitt, mellangrått och mörkgrått som kommer tillbaka upp ur grytan i bästa höstorange. Lavli!

And now with the svampen - jag har sjukt svårt att komma ihåg namn på svamp eftersom det är så frestande att göra egna. De är ju redan så osannolika att det inte verkar ett dugg konstigt med Felknullad Rövhatt, Skev Fulticka, Dubbelkladdig Spökskivling eller Snorhuvad Luskladdare. "Sammetsfotad pluggskivling", jomen tjena. (Det är till skillnad från de andra fyra ett riktigt namn). Ursäkta sötaste Elin, men jag misstänker att ni biologer bara garvar åt allmänheten bakom dens rygg.

Från vänster: Mellangrått garn med den arma pluggskivlingen, vi hittade bara en men den vägde väl ett halvkilo; vitt garn färgat med rödskivig kanelspindling, och längst th mörkgrått garn med örsopp och gulskivig kanelspindling, vilket blev så jäkla tamt och fult att vi la den i efterbadet från krappen. Hur fasen ska jag nu kunna göra något av det här som inte slits ut? Det får bli ett par vantar som jag aldrig använder, eller bara ett gäng härvor på väggen som jag kan malla mig över.

Note to self: Aldrig, aldrig börja väva. Det är sista gräsliga utposten. Palla ha en vävstol i lägenheten, det verkar asjobbigt. En garnvinda kan jag tänka mig. Kanske. Vi får se. Usch.

***

So, the thing about dyeing yarn, then. Almost every new textile skill makes me super happy and each time I go YaythisisthemostfunI’veEVER… But some parts of the wool business makes me all tired and Naaaaaah this seems like too much trouble, I’ll never bother with this…it will save me a world of shit, not to mention a lot of space at home!

But as soon as I go up north to visit, things happen. Everything up there is slow, hands-on, meaningful – benefits are always obvious right away (just as they are on events, unlike most things I do at work). And Dearest Lisa in the little red cottage in the woods tells me that we should pick some deadly shrooms and use for dyeing.

“But what if we DIIIIEEEE!” I squeal and give a mushy thought to all the cute little woodcritters, cold and dead from having munched the wrong fungi. Sob! Good thing Lisa has an actual uni degree in mushrooms (for real!) and is on a first name basis with every kind of slime and mold that can be seen with the naked eye. We scramble through the lingonberry undergrowth in our gummistiefel and helly h (yay the rural tux!) and find Cinnamon Webcaps (red, yellow and brown), Jersey cow mushroom and velvet roll-rim. Not to mention the sticky second-rate Razor strop, Golden chanterelles, Destroying angels and some Dog vomit slime mold, also known as Scrambled egg slime(!). There is also plenty of hopelessly rotted, brown things that used to be mushrooms but look more like poo at this point, halléluja, you could probably use them for something if you were desperate enough…

We spend all of the next day dyeing, and dig up some bags of madder from behind a box in the attic, to keep our crop of skull-and-crossbones shrooms some company. Iz niiiice. I note with some confusion that Lisa uses cannibal size-aluminum pots for dyeing, which others have told me is a big no-no. Perhaps it’s got something to do with the mordanting? Perhaps I got it all wrong?

I’ve bitched long enough about the downsides of madder (ugggly orange) but it is time to repent (everything is so much nicer when you’ve done it yourself) and I squeal with delight over the three skeins of white, light grey and dark grey that come back up in the bestest autumn orange! Lovely!

And now for the mushrooms – I find it really hard to remember their names, since it’s so tempting to make up your own. Considering how unlikely they are, it doesn’t seem weird at all with Snotty Peeper, Melancholy Ass-Hat, Globsticky Ghostmush or Freakheaded Lousetickler. Dog vomit slime mold, well, helloo? (Apart from the others, that last one is for real.) Sorry, Elin my sweet, but sometimes I get the feeling that you biologists are just laughing at the public behind our backs.

From left: Light grey yarn with the poor Velvet roll-rim, we found just a single one, but it was ridiculously enormous; white yarn dyed with Red Webcaps, and on the right, dark grey yarn with Jersey cow mushroom and Yellow Webcaps, which turned out so horribly bland that we put it in the leftovers from the madder. Now I need to make something from this which is never, ever worn out. Perhaps a pair of mittens which I will never use. Or I might just leave it as a bunch of skeins on the wall, for gloating.

Note to self: Never, never start weaving. It’s the final, horrible bastion. Bother having a friggin loom in the apartment, seems like a world of trouble. I might consider a yarn winder. Maybe. We’ll see.

Frauhette

Djäflars blod och änkors vemodsfyllda klagan, vad jag älskar små projekt! Jämför din inre sinnesrörelse när du tänker "ööööööööööööh, nån gång i vinter MÅSTE jag sy en gambeson..." med den volt som hjärtat gör när du plötsligt blir sugen på att "åhåhåhå, jag borde göra mig en ny liten vahettere, det borde gå på en kväll eller två om jag lägger på ett kol...".

Länge och väl har jag dragits med icke-problemet att fixa en schysst struthätta. Signaturplagget för reenactors och lajvmuppar alike, sönderälskat på alla fronter, och stigmatapaltan för alla oss som inte ens fattade att vi var mobbade, och att man bara bad om mer skit då man cementerade sitt utanförskap genom att gå till skolan i lajvkläder. Tidigare var jag väldigt förtjust i STORA struthättor, med överdimensionerade, i princip rundskurna ok, och strutar som gick hela vägen till helsike. Men trots att jag producerat mer än en, är det knepigt att få till en som verkligen sitter snyggt. De mönster jag har hittat brukar inte funka, det måste vara någon osynlig deformitet hos yours truly som gör att jag ser mer ut som en ful emounge utklädd till jawa i kön till Phantom Menace-premiären än som den ullegulliga rödluva / tuffa äfventyrare jag vill styra ut mig som. Att hitta en bra passform på en strutluva är uppenbarligen lika svårt som att hitta en skinnpaj med rätt korsettfunktion (något som är populärt då mina manliga vänner shoppar jackor).

Jag gör som klättermusen - jag går till mina vänner. Maria har flera luvor som jag kan prova och sen rita av - det enda säkra sättet att hitta ett mönster som blir bra. Ser du nån med en schysst palta, dra dig inte för att fråga om du får rita av den. Nästa gång du passerar nån random snubbe som bär upp hättan som Aragorn (och inte som han den tjocka i bumbibjörnarna) på nån sunkig marknad - dra med honom in i tältet och slit fram en rulle mönsterpapper. Manliga reenactors brukar vara synnerligen tillmötesgående, spexiellt om man har flätor, se tidigare inlägget "plåtkåt" om detta...

Med Marias nya fina mönster i tassen klipper jag mig en blå Frauhette - den där sortens lilla tajta kvinnoluva som är genomknäppt framtill och har ett nästan bortkrympt ok. Jag vet inte om de faktiskt kallas så, men jag har inget annat namn på dem. Halvvägs in i processen inser jag att jag mycket hellre vill ha en röd, för att kunna leva ut mitt svårartade Rotkäppchen-komplex, men vem säger att man inte kan göra flera?

Istället för att göra rullkant har jag vikt linningen kring ansiktsöppningen bakåt, och sytt fast ett brickvävt band (jag hade en decimeter till godo när jag vävt klart efter att ha höftat till varplängden, nån gång ska man ha tur också...) för att dölja kanten. Observera (inte) den felvända brickan nr 8 som fuckade upp mönstret, men, äh... Samma band är använt för att kanta oket nertill. Dumt nog sitter bandet i vägen för ett par av knapphålen, men man måste ju inte knäppa ALLA knappar. Äh.

Knapparna är gjorda med en femtioöring som mall, och med veldi stora knapphål - jag hatar att få ont i fingrarna när man står och kämpar för att klä på sig. Eftersom jag inte klarar av att fålla knapphål tvärs igenom med bara en stygnrad i sysilke, har jag fållat dem både från utsidan och från insidan, med silke respektive lintråd. Äntligen ett sätt att slippa uppfransade foderremsor, och är det bara tolv knappar som här kan man gott kosta på sig det extra arbetet.




Först trodde jag att tyget kom från en stuv som blitt över från Snejks jacka, men det kan inte stämma. Oklart var den här biten kom ifrån egentligen, tygförrådet måste ha uppnått kritisk massa och börjat yngla av sig, något som ofta händer när samlingar av olika slag blir tillräckligt stora.

Två närbilder på knäppningen.

Ha! Två dagars jobb, lätt värt. Måste omedelbart göra en till.

***

Devils' blood and widows' weeping, how I love a small project! Compare your honest feelings when thinking "ööööööööööööh, at some point during the winter I will HAVE to make a gambeson..." to the little somersault of your heart when you suddenly feel the urge to "hohoho, I oughta make myself a little whatsit, should take an evening or two if I set to it..."

For a long time now, I've struggled with the delicate problem of making myself a decent hood. The signature garment for reenactors and LARP muppets alike, loved to pieces by all, the most stigmatized outfit for all the kids who never even understood they were actually being picked on, and that wearing it to school just meant asking for more shit. I used to love BIG hoods, with an overdimensioned, almost circular shoulder cape, and liripipes that went all the way to hell. But despite making several, I find it tricky to achieve one that fits nicely. The patterns I have come across usually turn out like crap. There must be some invisible deformity in yours truly that makes me look more like an ugly emo kid dressed up as a jawa in line for the Phantom Menace premiere, than as the cutesy red riding hood /cool adventurer I'd like to style myself as. Finding a hood with a good fit is apparently a challenge equal to that of finding a biker jacket with a nice corset function (very popular among my male friends).

I do what the Klättermus does - I go to my friends. (Klas Klättermus is a Norwegian children's book, about a lazy anarchist mouse who plays a lot of guitar). Maria has several hoods for me to try on, and then copy - the only way to be sure they axchally fit you. If you spot someone wearing an awesome piece of clothing, don't be too shy to ask if you may copy it onto paper. Next time you run past some random dude wearing his hood like Aragorn (and not like the fat Gummi Bear) on some crap market - drag him into your tent and whip out a roll of tracing paper. Male reenactors are usually very forthcoming, 'spexially if you got braids, see previous post on Hot Metal for further discussion on the matter.

Wielding Maria's nice new pattern in my paw, I cut out a blue Frauhette - that tight, tiny woman's hood with buttons in front and a miniature cape. I'm not sure what they're actually called in swedish, but I have no other term for them. Halfway through the process, I realize that I would much rather have a red one to be able to live out my severe RidingHood complex. But who says you can't make two?

Instead of folding the border inward, I've flipped it outward around the face, and stitched a tablet woven band on it to hide the fabric edge. (I had about a decimeter of warp left when I finished weaving after guessing the required length, gotta be lucky sometimes...). Note (not) the flipped tablet nr 8 which sort of fucked up the pattern, but, nah... I used the same band to hem the cape's edge. Annoyingly, it ended up covering a few of the buttonholes, but I guess I don't have to button them ALL... Pah.

I made the buttons from circles drawn around a 50 öre coin, and with extra-large button holes - I hate how my fingers ache when I have to force buttons while dressing. Since I'm apparently incapable of hemming buttonholes through both layers of fabric with just one row of silk stitches from the outside, I did it twice, but with linen on the inside. Finally a way of getting rid of the frayed interfacing, and as long as we're only talking twelve buttons, there is no harm in a little extra effort.




At first, I thought this blue fabric was a stray piece left over from Snejk's jacket, but that can't be it. I have really no clue as to where it came from, my fabric stash must have reached some sort of critical mass and started multiplying spontaneously. Not unheard of when various collections get big enough.

Two closeups of the buttons and buttonholes.

Ha! Two day's work, SO worth it. Gotta make another one right away.