Spinnhuset

Maria har lärt mig allt jag kan om textil, eller i alla fall nästan. Hon har kommit med en massa kloka tips och pointers om att spinna med slända, men just vad gäller det här fina tricket finns det två andra kvinnor som också visat mig hur det ska gå till. Fina Kerstin kanske har det största ansvaret efter ett par hårda timmar i Oslo, men den som var allra först med att visa mig, var faktiskt mamma.

Det känns bra att det är min mamma som har lärt mig spinna - precis som att det känns fint att det är hon som har lärt mig att känna igen nästan alla växter jag kan (utom de som mormor och morfar har bidragit med). En del trick är så himla, himla gamla - och det känns ganska fint att de fortfarande lärs ut från förälder till barn, från äldre till yngre, även om det är jävligt komiskt att det ibland sker i grönsaksdisken på Ica Maxi. ("Nej, det där är en palsternacka...")


Jag har inte haft tid att fippla med sländan på ganska länge, men en kväll i förra veckan hände det något konstigt. Jag satt framför datorn och harvade igenom en text, när jag för min dödligt uttråkade inre syn såg mig själv dra ut en lång garntåt och sno den till perfekt, jämnt garn. Jag hasade ut mitt på golvet och provade, å hujedamig, plötsligt gick det mycket bättre än för några månader sen. Lika fint som i min garnhallucination blev det inte, men det dög. Jag vet inte om hjärnan kan ligga till sig och smälta saker, men det verkar som om den rullar lite trögt ibland, och sen kommer saker på rekylen.

Tetrisdjävulen grep mig naturligtvis och jag kunde inte sluta förrän klockan halv två på natten. Då hade jag stått upp i flera timmar och spunnit framför andra halvan av Machete - tillräckligt dum för att man ska kunna se den med ett halvt öga, och tillräckligt våldsam för att hålla en vaken. Nu har jag två galet flottiga nystan som ser ut som spybollar av havregrynsgröt, tvåtrådigt garn som jag måste erkänna till viss del består av det som Sara spann i Varberg - det satt redan på den ena sländan, så det utgör den snygga kontrasten till det "effektgarn" i tråd nummer två (med klumpar) som jag spunnit själv. Kanske räcker det till ett par sockar.

Nu kan jag inte sluta längta till nästa hög med kardflor. Inte minst för att man får mindre blåmärken av ylle än av plåt. I min justnuBok om miserabelt åttahundratal spinner alla småflickorna helahelatiden. För om de inte producerar tillräckligt med tråd innan året är slut får de ett straff. Jag läste också någonstans att om man hamnat på spinnhuset i Stockholm på den gamla onda tiden fick man sitta där tills man spunnit en viss mängd tråd, beroende på i vilken omfattning man syndat. Så det gällde att vara snabb som fan med sländan för att komma fort ut igen! Det ni!