måndag 25 oktober 2010

Mörkblå kyssar

Nu har The Star Wars Kid tillbringat flera helhelger i skogen med vikingfolket. Och hon har randiga ben som Moses Metare - inte på grund av nålbindning nu, utan helt spontant av alla smällar. Det gör till och med ont när jag går! Bara den lilla rörelsen i huden när man t ex hoppar ner för ett trappsteg gör att man vill säga AJ.

Jag funderar på att ge mitt svärd ett namn.
(Ja, det är ett av exakt den här modellen).
Just nu står det mellan CP-unge eller Blåtira.

Den här sortens fajting är jag inte van vid. Bössorna slåss sällan mer än en halvtimme åt gången. Nu är det tre timmars (minst!) grinding i lera och löv, med grankvistar som piskar en i ansiktet, genomvåta stövlar och sår på knogarna efter timglashandskarna som passar mig rätt illa eftersom de inte är mina.

Jag vill inte gnälla. Och folk är snälla. De brukar fråga om jag är ok, om de slår för hårt, och nej, det gör de ju inte, men många bäckar små... När jag krälade in i bilen igår eftermiddag unnade jag mig ett samlat "AAAAAAJ!!" när jag väl lyft in benen och smällt igen dörren efter mig. Och i tio sekunder var jag skitorolig över mitt ömmande högerbröst (jävla rosa skrämselkampanj!) tills jag kom ihåg att det var där Mattias satte spjutet med ett prydligt *kras* som fick mig att hoppa bakåt.

Herrarna uppvisar ett rörande tålamod så här långt (utom en som slängde ett bananskal på mig, men det var nog inte bristande fajtingskills som var på tapeten där). Jag gör så gott jag kan, men bara det faktum att någon SÄGER ÅT mig att "slaget ska komma i 45 graders vinkel, kliv fram med rätt fot nu, vinkla inte handleden sådär, fäst blicken där du vill träffa fast ändå på en punkt långt bakom snubben, kliv för helvete inte ur linjen, akta dig för yxan på returen, parera aldrig uppåt med skölden, här är våra träffområden, du kan för fan inte backa undan från ett spjut - kliv åt sidan istället, ge inte upp även om det är kört, den där reflexen får du träna bort, slå mig på nyckelbenen sa jag, har du druckit vatten, varför har du inga vikingakläder, vaihelvete är du vänsterhänt kvinna" ...så innebär det inte automatiskt att jag kan GÖRA det de säger åt mig. Muskelminnet är ett besynnerligt djur. Och jag har så lätt för tunnelseende.

Ändå. Ändå känns det som att det är möjligt att ta sig förbi en punkt där jag slutar känna mig skamsen över att jag ens försöker. Det skulle vara nog. Till dess fortsätter jag samla blåmärken.

3 kommentarer:

  1. Jag röstar för namnet blåtira. Eller sendrag.

    SvaraRadera
  2. Skönt att se att svärdet kommer väl till pass!:)
    Ibland ångrar jag nästan att jag gjorde mig av med det, men ska jag ha ett fightingsvärd framöver vill jag ha ett billigare dito som jag vågar ge lite extra stryk...

    SvaraRadera
  3. Du är en tuff jävel, det kan man inte säga nåt annat än

    SvaraRadera