onsdag 13 oktober 2010

Bitch blade


Hepp. Plåtkåtness i all ära, men jag är nog mer för blåmärken själv. Förra helgen bjöd på sjukt fint väder för att vara Göteborg (naturen bad en för en gångs skull inte att dra åt helvete). Ergo fajtingträning med Elvegrimarne.

"WHUTT!?" väser du och pekar med hela handen på mitt avvisande av dubbelperiodande i tidigare inlägg. Jamen jaaaaaaa säger jag, jag ska inte kliva över på RödaDreads(=viking)-sidan om du trodde det. Men jag känner inga trettonhundratalare på västkusten, och jag är för feg för att börja träna HEMA med GHFS nu när Magnus har flyttat till Gotland och grävt ner sig själv på Korsbetningen för all framtid.

Jag har velat ha ett svärd sen jag var fem år, och nu står det där i ett hörn av rummet och stirrar på mig. Svärd snackar rätt mycket, precis som klänningar. Jag vet inte vad ditt svärd säger till dig, men mitt håller aldrig käften och är inte speciellt sympatiskt. "Du är så jääääävla töntig som har skaffat ett svärd överhuvudtaget. Vem fan tror du att du är? En liten jävla dumbrud med korta armar och ben, och dessutom är du alldeles för gammal - din inlärningskurva har lagt sig platt som en pannkaka och det du inte redan har lärt dig är det för sent att börja med nu. Vasaru? Du tror inte att det kan vara så svårt? Du vill bara kunna veva litegrann för att kunna vara med utan att skämmas? Du inbillar dig att du ska komma nån vart mot de där hundrakilos väderkvarnarna med Landsknechtkomplex? Tänk om, sötnos. Du är inte Ash. Du är inte Eowyn. Från mitt håll ser du rätt mycket ut som the Star Wars Kid..."

"Håll käften." morrar jag och hissar upp snoret i näsan. Jag vet att han har rätt. Men det fina med Star Wars-ungen är att han måste vara världsbäst på att förtränga sin egen otillräcklighet och aldrig sluta hoppas. Sån vill jag också vara.

Efter två dagar i det luddiga gräset uppe på berget är jag täckt av vad som mest liknar ett korsstygnsmönster av långa smala blåmärken, och tycker nästan lite synd om mig själv fast ändå inte. Jag står på huvudet i lådorna i källaren och gräver upp mina gamla rullskridskoskydd i nånslax fåfängt hopp om att spara armbågarna till nästa gång. Elvegrimarne slåss utan hjälmar, vilket känns helt vansinnigt med tanke på Bössornas regler om att ingen går på fältet utan hjälm och handskar. Jag överväger ett tag att helt enkelt ta med mig min cykelhjälm, men nöjer mig med tandskydd i slutändan. Det är det inte heller någon som har, inte ens Finn som säger åt folk att de borde ha det. Så där står jag och dreglar runt den förbannade gummilisten. Och skäms.

Kerstin vill inte ha några blåmärken eftersom hon ska uppträda utan kläder en vecka senare. Tufft att ha hobbies som krockar. Själv är jag mest bekymrad över den skriande bristen på finmotorik efter att ha haft Snejks plåthandskar en halv dag istf en halvtimme i stöten som jag är van. (Jag måste ju kunna sy resten av dagen!) Jag längtar mer och mer efter de där skitsnygga handskarna i girly size som Kristoffer lovat att bygga åt mig i november. Hör du det, vännen?

Reenactmentföreningar är lite som sekter. Man försöker alltid få över folk till sin egen period. Det tar en lång stund för mig att förklara att jag inte på minsta vis tänker gå med i nån vikingaförening, än mindre åka på slåssingläger i Norge mitt i vintern med en annan förening än min egen. Trots denna min avoghet är folk snälla och tålmodiga, men jag får gnäll för att jag slår för löst (och i ärlighetens namn borde jag få ännu mer skit för min totala avsaknad av grovmotorik).

Det är det som är så lustigt med alla de här våldsbenägna herrarna med HKfantasier och FarÅtHelveteAttityd - så fort de hamnar I själva situationen där de faktiskt får hålla på med airsoft eller naziuniformer eller svärd, så ska det tas ner och bortförklaras och de snackar så sjukt mycket om källforskning och manuskript och tekniker och hantverk. Inte sällan tar det sig uttryck i en extremt mjuk pedagogik, som om pöjkara vill visa precis hur stabila och snälla de egentligen är. Ena minuten står man upp och vrålar Nu Kör Vi För Helvete och nästa minut uppmuntrar och förklarar man nån liten detalj för Den Nya Tjejen med världens snällaste röst. Jag tror det sätts ett ganska stort omedvetet värde på att kunna leverera den här kontrasten. Fast det har de nog inte fattat själva.

Jargongen är för övrigt precis den samma som den har varit på alla andra ställen där jag har lekt de sista sjutton åren: slirande på kanten till det djupt oanständiga med en anstrykning av svavel. Det känns med andra ord som hemma. Tack! Vi ses nästa söndag.

5 kommentarer:

  1. Kör hårt bruden! Ses på lördag!

    SvaraRadera
  2. Lite udda kommentar att du skulle vara för feg för att träna med Anders Härliga Huliganer i GHFS? De som är så fina och snäll...

    I övrigt... Kanonartiklar!

    SvaraRadera
  3. Men Martyn dear, jag känner ju ingen där, och jag är lite för blyg för att dyka upp utan introduktion. Lovar du att de är snälla? Hänger du där själv?

    SvaraRadera
  4. Mja inte så ofta, men jag talar med dem nästan varje dag via olika interaktiva media. Tränar själv HEMA i norrland så det blir mest bara ett par tre gånger om året som jag och GHFS drabbar samman IRL. Men jag lovar att de är hur snälla som helst.

    SvaraRadera