tisdag 21 september 2010

Yarrrrrrn


Alltså, det här med att färga garn dårå. Det känns som att för varje ny textilrelaterad skill blir jag superglad och bara Jeij dethärvardetroligastejagnånsin... Men inför vissa yllesaker blir jag istället helt trött och bara neeeeej det verkar ju skitjobbigt, det här ska jag aldrig lära mig, det kommer att bespara mig ett helvete och en massa plats om jag låter bli!

Men när man åker till norrland så händer det alltid en massa saker. Allt som sker däruppe är långsamt, konkret och meningsfullt, man fattar direkt vad det ska vara bra för (precis som det brukar vara på events, och till skillnad från det mesta som sker här nere i söder). Alltså säger käraste Lisa som bor i det lilla röda huset i skogen att nu ska vi plocka lite skitgiftig svamp och färga med.

"Men då kan man ju DÖÖ!" kväker jag och tänker på alla dom små söta sorkarna i skogen som ligger kalla och döda för att de har smakat på fel svamp. Uhuu. Tur att Lisa har gått en fekken universitetskurs i svamp (på sant!) och kan vartenda litet mögelslem som man kan se med blotta ögat utantill. Vi hasar genom lingonriset med gummistiefel och helly h (yay glesbygdskavaj!) och hittar röd- gul- och brunskivig kanelspindling, örsopp och sammetsfotad pluggskivling. Plus en kladdig andrasortering trollsmör, björktickor, kantareller och flugsvamp, och några nedmultnade bruna fd svampar som mest ser ut som bajs, halléluja, de lär säkert gå att använda om man är tillräckligt desperat.

Vi färgar hela nästa dag, och hittar några påsar krapp bakom en kartong på vinden förutom vår döskallemärkta svampskörd. Fint bliré. Något konsternerad ser jag att Lisa färgar i aluminiumgrytor modell kannibal, vilket andra har sagt inte går. Men det verkar funka helt utomförträffligt. Kanske beror det på betningen? Kanske har jag fattat allting fel?

Jag som har bitchat över att jag inte gillar krapprött kryper nu till korset (allting är mycket finare när man har gjort det själv) och piper förtjust över de tre härvorna vitt, mellangrått och mörkgrått som kommer tillbaka upp ur grytan i bästa höstorange. Lavli!

And now with the svampen - jag har sjukt svårt att komma ihåg namn på svamp eftersom det är så frestande att göra egna. De är ju redan så osannolika att det inte verkar ett dugg konstigt med Felknullad Rövhatt, Skev Fulticka, Dubbelkladdig Spökskivling eller Snorhuvad Luskladdare. "Sammetsfotad pluggskivling", jomen tjena. (Det är till skillnad från de andra fyra ett riktigt namn). Ursäkta sötaste Elin, men jag misstänker att ni biologer bara garvar åt allmänheten bakom dens rygg.

Från vänster: Mellangrått garn med den arma pluggskivlingen, vi hittade bara en men den vägde väl ett halvkilo; vitt garn färgat med rödskivig kanelspindling, och längst th mörkgrått garn med örsopp och gulskivig kanelspindling, vilket blev så jäkla tamt och fult att vi la den i efterbadet från krappen. Hur fasen ska jag nu kunna göra något av det här som inte slits ut? Det får bli ett par vantar som jag aldrig använder, eller bara ett gäng härvor på väggen som jag kan malla mig över.

Note to self: Aldrig, aldrig börja väva. Det är sista gräsliga utposten. Palla ha en vävstol i lägenheten, det verkar asjobbigt. En garnvinda kan jag tänka mig. Kanske. Vi får se. Usch.

***


So, the thing about dyeing yarn, then. Almost every new textile skill makes me super happy and each time I go YaythisisthemostfunI’veEVER… But some parts of the wool business makes me all tired and Naaaaaah this seems like too much trouble, I’ll never bother with this…it will save me a world of shit, not to mention a lot of space at home!

But as soon as I go up north to visit, things happen. Everything up there is slow, hands-on, meaningful – benefits are always obvious right away (just as they are on events, unlike most things I do at work). And Dearest Lisa in the little red cottage in the woods tells me that we should pick some deadly shrooms and use for dyeing.

“But what if we DIIIIEEEE!” I squeal and give a mushy thought to all the cute little woodcritters, cold and dead from having munched the wrong fungi. Sob! Good thing Lisa has an actual uni degree in mushrooms (for real!) and is on a first name basis with every kind of slime and mold that can be seen with the naked eye. We scramble through the lingonberry undergrowth in our gummistiefel and helly h (yay the rural tux!) and find Cinnamon Webcaps (red, yellow and brown), Jersey cow mushroom and velvet roll-rim. Not to mention the sticky second-rate Razor strop, Golden chanterelles, Destroying angels and some Dog vomit slime mold, also known as Scrambled egg slime(!). There is also plenty of hopelessly rotted, brown things that used to be mushrooms but look more like poo at this point, halléluja, you could probably use them for something if you were desperate enough…

We spend all of the next day dyeing, and dig up some bags of madder from behind a box in the attic, to keep our crop of skull-and-crossbones shrooms some company. Iz niiiice. I note with some confusion that Lisa uses cannibal size-aluminum pots for dyeing, which others have told me is a big no-no. Perhaps it’s got something to do with the mordanting? Perhaps I got it all wrong?

I’ve bitched long enough about the downsides of madder (ugggly orange) but it is time to repent (everything is so much nicer when you’ve done it yourself) and I squeal with delight over the three skeins of white, light grey and dark grey that come back up in the bestest autumn orange! Lovely!

And now for the mushrooms – I find it really hard to remember their names, since it’s so tempting to make up your own. Considering how unlikely they are, it doesn’t seem weird at all with Snotty Peeper, Melancholy Ass-Hat, Globsticky Ghostmush or Freakheaded Lousetickler. Dog vomit slime mold, well, helloo? (Apart from the others, that last one is for real.) Sorry, Elin my sweet, but sometimes I get the feeling that you biologists are just laughing at the public behind our backs.

From left: Light grey yarn with the poor Velvet roll-rim, we found just a single one, but it was ridiculously enormous; white yarn dyed with Red Webcaps, and on the right, dark grey yarn with Jersey cow mushroom and Yellow Webcaps, which turned out so horribly bland that we put it in the leftovers from the madder. Now I need to make something from this which is never, ever worn out. Perhaps a pair of mittens which I will never use. Or I might just leave it as a bunch of skeins on the wall, for gloating.

Note to self: Never, never start weaving. It’s the final, horrible bastion. Bother having a friggin loom in the apartment, seems like a world of trouble. I might consider a yarn winder. Maybe. We’ll see.

3 kommentarer:

  1. ÅÅÅÅÅH! Görbra Anna! Fan, idag har jag städat som en liten gnu hela kvällen, men imorn ska jag fanimej färga garn!

    Färgade ni med spindelskivlingarna också eller är det bara krappfärg på den röda bilden? Det går att få ungefär lika fin röd med spindelskivlingar nämligen.. fast inte lika kosher då.

    Aj lavv dina svampnamn, nästan lika bra som i verkligheten! Eller vad sägs om vargspindelskivling, fjunhätta, sprängticka och vecknavling :) (och ja, vi biologer garvar nästan ihjälåss!)

    PS. Klart man kan färga i en aluminiumgryta, det är bara det att grytan själv-betar garnet. Och så håller de sämre än rostfritt - jag har lyckats smälta hål i en när jag lät ett färgbad stå kvar i några veckor.

    PS2 Jag tror inte sorkar äter svamp om man inte tvingar dom, så du behöver inte vara orolig.

    SvaraRadera
  2. Felåt, jag läste inte ordentligt.. såg nu att ni visst använt spindlingarna. Iallafall- det KAN bli jätterött om man har mycket svamp.
    Tips- sticka fina vantar med mönster. De håller nog!

    SvaraRadera
  3. Åh, svampnamnen fick mig att skratta högt (så högt att lillasyster undrade om jag blitt knäpp som satt ensam i mitt rum och skrattade hjärtligt) mitt i min tentaångest. Din blogg är underbar och gör mig alltid glad! Heja dig! :)

    SvaraRadera