måndag 20 september 2010

Frauhette


Djäflars blod och änkors vemodsfyllda klagan, vad jag älskar små projekt! Jämför din inre sinnesrörelse när du tänker "ööööööööööööh, nån gång i vinter MÅSTE jag sy en gambeson..." med den volt som hjärtat gör när du plötsligt blir sugen på att "åhåhåhå, jag borde göra mig en ny liten vahettere, det borde gå på en kväll eller två om jag lägger på ett kol...".

Länge och väl har jag dragits med icke-problemet att fixa en schysst struthätta. Signaturplagget för reenactors och lajvmuppar alike, sönderälskat på alla fronter, och stigmatapaltan för alla oss som inte ens fattade att vi var mobbade, och att man bara bad om mer skit då man cementerade sitt utanförskap genom att gå till skolan i lajvkläder. Tidigare var jag väldigt förtjust i STORA struthättor, med överdimensionerade, i princip rundskurna ok, och strutar som gick hela vägen till helsike. Men trots att jag producerat mer än en, är det knepigt att få till en som verkligen sitter snyggt. De mönster jag har hittat brukar inte funka, det måste vara någon osynlig deformitet hos yours truly som gör att jag ser mer ut som en ful emounge utklädd till jawa i kön till Phantom Menace-premiären än som den ullegulliga rödluva / tuffa äfventyrare jag vill styra ut mig som. Att hitta en bra passform på en strutluva är uppenbarligen lika svårt som att hitta en skinnpaj med rätt korsettfunktion (något som är populärt då mina manliga vänner shoppar jackor).

Jag gör som klättermusen - jag går till mina vänner. Maria har flera luvor som jag kan prova och sen rita av - det enda säkra sättet att hitta ett mönster som blir bra. Ser du nån med en schysst palta, dra dig inte för att fråga om du får rita av den. Nästa gång du passerar nån random snubbe som bär upp hättan som Aragorn (och inte som han den tjocka i bumbibjörnarna) på nån sunkig marknad - dra med honom in i tältet och slit fram en rulle mönsterpapper. Manliga reenactors brukar vara synnerligen tillmötesgående, spexiellt om man har flätor, se tidigare inlägget "plåtkåt" om detta...

Med Marias nya fina mönster i tassen klipper jag mig en blå Frauhette - den där sortens lilla tajta kvinnoluva som är genomknäppt framtill och har ett nästan bortkrympt ok. Jag vet inte om de faktiskt kallas så, men jag har inget annat namn på dem. Halvvägs in i processen inser jag att jag mycket hellre vill ha en röd, för att kunna leva ut mitt svårartade Rotkäppchen-komplex, men vem säger att man inte kan göra flera?

Istället för att göra rullkant har jag vikt linningen kring ansiktsöppningen bakåt, och sytt fast ett brickvävt band (jag hade en decimeter till godo när jag vävt klart efter att ha höftat till varplängden, nån gång ska man ha tur också...) för att dölja kanten. Observera (inte) den felvända brickan nr 8 som fuckade upp mönstret, men, äh... Samma band är använt för att kanta oket nertill. Dumt nog sitter bandet i vägen för ett par av knapphålen, men man måste ju inte knäppa ALLA knappar. Äh.

Knapparna är gjorda med en femtioöring som mall, och med veldi stora knapphål - jag hatar att få ont i fingrarna när man står och kämpar för att klä på sig. Eftersom jag inte klarar av att fålla knapphål tvärs igenom med bara en stygnrad i sysilke, har jag fållat dem både från utsidan och från insidan, med silke respektive lintråd. Äntligen ett sätt att slippa uppfransade foderremsor, och är det bara tolv knappar som här kan man gott kosta på sig det extra arbetet.




Först trodde jag att tyget kom från en stuv som blitt över från Snejks jacka, men det kan inte stämma. Oklart var den här biten kom ifrån egentligen, tygförrådet måste ha uppnått kritisk massa och börjat yngla av sig, något som ofta händer när samlingar av olika slag blir tillräckligt stora.

Två närbilder på knäppningen.

Ha! Två dagars jobb, lätt värt. Måste omedelbart göra en till.

***


Devils' blood and widows' weeping, how I love a small project! Compare your honest feelings when thinking "ööööööööööööh, at some point during the winter I will HAVE to make a gambeson..." to the little somersault of your heart when you suddenly feel the urge to "hohoho, I oughta make myself a little whatsit, should take an evening or two if I set to it..."

For a long time now, I've struggled with the delicate problem of making myself a decent hood. The signature garment for reenactors and LARP muppets alike, loved to pieces by all, the most stigmatized outfit for all the kids who never even understood they were actually being picked on, and that wearing it to school just meant asking for more shit. I used to love BIG hoods, with an overdimensioned, almost circular shoulder cape, and liripipes that went all the way to hell. But despite making several, I find it tricky to achieve one that fits nicely. The patterns I have come across usually turn out like crap. There must be some invisible deformity in yours truly that makes me look more like an ugly emo kid dressed up as a jawa in line for the Phantom Menace premiere, than as the cutesy red riding hood /cool adventurer I'd like to style myself as. Finding a hood with a good fit is apparently a challenge equal to that of finding a biker jacket with a nice corset function (very popular among my male friends).

I do what the Klättermus does - I go to my friends. (Klas Klättermus is a Norwegian children's book, about a lazy anarchist mouse who plays a lot of guitar). Maria has several hoods for me to try on, and then copy - the only way to be sure they axchally fit you. If you spot someone wearing an awesome piece of clothing, don't be too shy to ask if you may copy it onto paper. Next time you run past some random dude wearing his hood like Aragorn (and not like the fat Gummi Bear) on some crap market - drag him into your tent and whip out a roll of tracing paper. Male reenactors are usually very forthcoming, 'spexially if you got braids, see previous post on Hot Metal for further discussion on the matter.
Wielding Maria's nice new pattern in my paw, I cut out a blue Frauhette - that tight, tiny woman's hood with buttons in front and a miniature cape. I'm not sure what they're actually called in swedish, but I have no other term for them. Halfway through the process, I realize that I would much rather have a red one to be able to live out my severe RidingHood complex. But who says you can't make two?

Instead of folding the border inward, I've flipped it outward around the face, and stitched a tablet woven band on it to hide the fabric edge. (I had about a decimeter of warp left when I finished weaving after guessing the required length, gotta be lucky sometimes...). Note (not) the flipped tablet nr 8 which sort of fucked up the pattern, but, nah... I used the same band to hem the cape's edge. Annoyingly, it ended up covering a few of the buttonholes, but I guess I don't have to button them ALL... Pah.

I made the buttons from circles drawn around a 50 öre coin, and with extra-large button holes - I hate how my fingers ache when I have to force buttons while dressing. Since I'm apparently incapable of hemming buttonholes through both layers of fabric with just one row of silk stitches from the outside, I did it twice, but with linen on the inside. Finally a way of getting rid of the frayed interfacing, and as long as we're only talking twelve buttons, there is no harm in a little extra effort.




At first, I thought this blue fabric was a stray piece left over from Snejk's jacket, but that can't be it. I have really no clue as to where it came from, my fabric stash must have reached some sort of critical mass and started multiplying spontaneously. Not unheard of when various collections get big enough.

Two closeups of the buttons and buttonholes.

Ha! Two day's work, SO worth it. Gotta make another one right away.

6 kommentarer:

  1. Little wed widinghood!

    SvaraRadera
  2. Aåh! Najs hätta, najs knappar, najs blåbärstyg och allt, love modellen med kil på sidan, får min egen att se ut som pappslöjd! Men whyyy - band?

    SvaraRadera
  3. Becaaaaause de e så fint! :D Vi har dragit det ett par varv på forumet och kommit fram till att det är ok, och jag är såååååå trött på alla våra odekorade plagg som man lagt ner så mycket jobb på och som sen aldrig får ha något pynt.

    SvaraRadera
  4. Den va ju ena råsnajsig den!
    Fast det där med att vi skulle va lätthanterliga i sagda situation kan jag för mitt liv inte känna igen mig i...

    SvaraRadera
  5. Du kan vara ett pynt!!! Har du använt de nya fina benbrickorna än förresten?

    SvaraRadera
  6. Neh, inte än. Men alldeles snart. De borde gå ihop med de jag redan har av horn. Och mer än 14 brickor kommer jag aldrig att orka. :D Haru använt dina? Visst köpte du jetemånga?

    SvaraRadera