torsdag 19 augusti 2010

Tetrisvarning


Jaha, var har du varit så länge, kona? frågar du, och ser sur ut. Skit i det du, säger jag, jag uppdaterar väl min blogg när jag vill! Nu när det inte är en massa främmande sminknördar som läser den och man måste skriva stadigt för att inte falla i glömska, utan bara läsare som känner mig och ändå kommer att hasa hit, så blir det så ibland.

När jag var liten, på kritaperioden, ville jag helst pyssla med text. Allt som innehöll bokstäver var kosher, så där satt jag och kalligraferade och skrev flickfantasy om snygga killar (och deras hästar), och byggde gigantiska världar till Drakar och Demoner-kampanjer som vi aldrig spelade. Nu när jag faktiskt JOBBAR med text och mer och mer börjar inse det charmiga med bokbål, vill jag inte ha en enda bokstav kvar i skallen när jag kommer hem. Här kommer pysslandet in. Jag vill fräsa ut det fisintellektuella genom näsan som en skur av alfapetbrickor och sjunka in i ett ordlöst, ändlöst producerande av vitsömnad och luftmaskor.

Vad är det för något som triggas här? Jag försöker förstå varför ni och jag och alla andra som håller på med materialsport inte helt enkelt plippar och slänger trådar och tussar åt helvete. Den utväxling vi har av våra historiskt korrekta bruksföremål är idiotiskt låg, så det är ju inte glädjen att ha en ny stilig klänning i totalt tio timmar på nästa event som driver en. Om inte tillverkningen i sig hade ett värde, skulle det vara helt poänglöst.

Observera tantens handduk.
Det KAN ju vara något hon tänker torka upp efter eländet med, men jag tippar på ett pysselprojekt.

Jag tror att svaret stavas Tetris. I den mån jag har några synapser kvar efter alla hjärnskakningar så klickar de på samma sätt när jag spelar enkla, repetitiva spel som när jag virkar en kjol eller nålbinder ett par sockar. En utåt sett extremt simpel aktivitet som på något sätt expanderar i det oändliga och blir mer än summan av delarna. Och till detta kommer också den sociala sköldfunktionen som handarbete har - efter att ha suttit blyg bland en massa okända tjejer och gömt mig bakom min stickning i den utsträckning som jag behövde, förstår jag de små svartklädda tanterna som stickade sig igenom hängningar och halshuggningar. Det handlar inte bara om att inte slösa bort tid. Det blir också ett filter, ett skydd, något som gör att man slipper prata - eller se på det som är jobbigt. Man håller ju egentligen på med något annat. Man stickar. Virkar. Nålbinder. Allt blir liksom lite mindre läskigt då. Inget farligt kan ju hända just när man pysslar?

***


Beware the Tetris

Eh, where have you been for so long, missy? you ask, looking cranky. Never you mind, I say, I'll update whenever I please! Now that there are no unknown makeup nerds among my readers, I don't have to write steadily to avoid being forgotten. Everyone who comes here already knows me, so this is just the way it's going to be.

When I was young, during the Createcous period, I preferred text above everything else. Anything containing letters was kosher, so there I was, writing calligraphy and girly fantasy short fic about handsome guys (and their horses), building gigantic worlds for Dungeons & Dragons-campaigns we never actually played. Now that I WORK with text, and have come to see the charm of burning books, I don't want a single letter left in my head when I come home from work. This is where crafting really comes into its own. I just want to blow all that pansy intellectual stuff out through my nose like a hail of scrabble tiles, and sink back into an endless, wordless production of linen stitches and crochet chains.

What is triggered here? I'm trying to understand why you and I and all the other people involved in this material sport do not simply freak out and throw our bits and bobs to the winds. We have ridiculously little everyday use for our historically correct items, so it can't be the joy of wearing a fancy new dress for a total of ten hours on the next event that drives us. The craft itself is the point, or it would all be more or less for nothing.

Note the old lady's towel.
It COULD be meant for wiping up the ensuing mess, but
personally I think its a new project of hers.

I think the answer is spelled Tetris. If I still have any synapses left after my many concussions, they click the same way when I play simple, repetitive games as when I crochet a skirt or needle bind a pair of socks. An outwardly simple activity, somehow infinitely expanding to become more than the sum of its parts. Add to this the social shield that crafts can be - after sitting shyly among strangers, hidden behind my knitting to the extent I chose, I can really connect with the little old ladies in black, knitting their way through hangings and beheadings. It's not just about using all the time you have. It's a filter, a shield, something that liberates you from talking, or looking at the troublesome event before you. Because you're really doing something else. You're knitting. Crocheting. Needle binding. Everything is a bit less scary then. Nothing really bad can happen when you're crafting, right?

3 kommentarer: