onsdag 23 juni 2010

Yellow dress Green dress

Jag måste alltid göra minst två av allting innan det blir okej. Först gör man en palta / pinne / dummy som man inbillar sig ska bli perfekt, och så har man den en säsong. Sen blir man less på att man får flisor / den ramlar av / man ser tjock ut och så bygger man en till, med alla fel man gjorde första gången i bagaget. Skillnaden brukar bli milsvid. Och ganska tillfredsställande.

Min första klänning (jag har två) sydde jag av ett grönt, alldeles för tjockt tyg. Det här var innan jag hade fattat a) att ylle inte måste vara = filt, utan att det finns något som heter "kostymylle", duh. Och b) att det här med giftiga artificiella färger inte gör några underverk för det autentiska helhetsintrycket, om man nu är ute efter ett sånt.

Glatt beställde jag färgen "petroleum" och trodde att jag skulle få en blekgrön, turkosaktig mmmmwmah-ish thingy, men när jag rev upp paketet låg där istället ett monster. Det såg ut som om någon hade våldtagit den där tuppen i Disneys Robin Hood, Allan i Dalen (how appropriate!) och sen knölat ihop hans kläder och lagt dem i mitt postorderpaket i hopp om att krångla till polisutredningen. Vad lär vi oss av detta? Att beställa färgprover, och inte inbilla sig att färgåtergivningen på skärmen är korrekt. Pissdator.

När jag hade gråtit färdigt köpte jag två paket marinblå textilfärg och körde tyget i maskinen på jobbet. Men jag glömde lägga i salt. Så jag stoppade programmet i panik (vilket tömde ut nästan all färg) för att kunna reparera mitt misstag. Tror du tyget var ännu tjockare när det kom ut igen?

Det blev en klänning till sist. På ett mönster som inte direkt följde kroppen, utan mer hängde som en grön påse på damens lekamen. Yeh.

2009 hade jag äntligen lyckats förtränga hur jävla jobbigt det är att fälla sömsmåner, och byggde en ny outfit i gult. Den här gången hade Martina hjälpt mig med mönstret, gudvälsigne den damen för hennes ihärdighet. Det är som trolleri! Plötsligt kunde jag lyfta armarna över huvudet, jag slapp ramla ur min urringning, och trots att livet var tajt som en tiger (inbyggd bh!!) kunde jag både sitta och andas.


Med gråten i halsen hade jag redan tidigare konstaterat att det jag bedömde som "små knappar" i själva verket var ett slags ulltumörer som borde strålbehandlas innan de tog över hela kreationen. Nu tog jag i från tårna och skippade knäppningen fram. Det tar lika lång tid att sy in sig själv i det häringa fodralet som att stå och fippla med knappar, så wtf. Med knappar på armarna har man inget kvar att bevisa ändå. Grrrrr.


Härnäst blir det plommonfärgat, konjaksfiskben och blårutigt i klänningsväg. Sen får vi se.

***

I always have to make at least two of everything before it turns out ok. First, you make a rag / stick / dummy which you think will be perfect, and you use it for one season. Then you get sick of it giving you splinters / falling off / making you look fat and you make another one, avoiding all the mistakes you made the first time. Usually, this means a world of difference. And a most rewarding feeling.

My first dress (I have two) I made from a green fabric that was far too thick. This was before I knew that a) wool doesn't have to equal felt, and there is something called suit wool, duh. And b) one thing about toxic artificial dyes is that they do you no favours when it comes to an Authentic Overall Impression. If that's what you're going for.

I happily ordered the shade "petroleum", thinking I would receive some pale green, tealy
mmmmwmah-ish thingy, but when I tore the package open it contained a monster. Most of all, it looked like someone had buttfucked that rooster in Disney's Robin Hood, Alan a Dale (how appropriate!) and then crammed his clothes into my mail order package in the hopes of delaying the investigation. What can we learn from this? Order your goddamn fabric samples, and don't think that the color shown on your screen is correct. Shitty computer.

Once I finished crying, I bought two packs of marine blue dye and ran the fabric through the washing machine at work. And I forgot the salt. So I panicked and stopped the cycle (which drained most of the dye) to repair my mistake. Ya think the fabric came out thicker than before?

I got my dress in the end. Cut according to a pattern that didn't really cooperate with my body, but rather hung like a green bag from the lady's limbs. Yeh.

In 2009, I had finally repressed any memories of what a bitching task it is to lay down hem allowance, and built myself a new outfit, in yellow. This time, Martina was around to make me a pattern, godbless that lady for her endurance! It was magic! Suddenly I could lift my arms over my head, I didn't fall out of my neckline, and despite the top being tighter than a tiger (built-in bra!!) I could sit down, and breathe.


With my lower lip trembling, I had already realised that what I considered "small buttons" were actually more like wool tumours that needed heavy chemo before they took over the entire garment. This time, I gave it my all and skipped the buttons in front. It takes just as long to stitch yourself into this mess as it takes to fuck around with the buttons, so nevermind. With buttoned sleeves, you got nothing left to prove anyways. Grrrrrr.

Coming up next on the dress front: plum, brandy-coloured herringbone and checkered blue. Then we'll see.

2 kommentarer:

  1. man slipper en ryggrad på bröstet med (på överklänningen om vintern) om man inte har knappar fram

    /mäster

    SvaraRadera